Kerstin Särneö: Låt äntligen Stieg Larssons Millenniumböcker få vila i frid

Den sjätte uppföljaren till Stieg Larssons Millenniumtrilogi är avslutad. Just nu har också Sjöwall & Wahlöös Beck-böcker fått en ny fortsättning. Två av Sveriges mest kända deckarfranchiser rör sig därför samtidigt in i framtiden – och frågan om hur mycket en död författares arv får användas har åter blivit aktuell.

Stieg Larsson avled 2004, innan första boken om Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist hann komma ut. De tre manuskript han lämnade efter sig blev en av de största svenska boksuccéerna genom tiderna. Efter originaltrilogin har David Lagercrantz skrivit tre fortsättningar och Karin Smirnoff ytterligare tre. Den senaste, Smirnoffs ”Slutet på historien”, är den sjätte uppföljaren till serien och avslutar den berättelse som nu sträcker sig över flera decennier och flera författarhänder.

Martin Beck har på sitt håll en längre historia. Maj Sjöwall och Per Wahlöö skapade kommissarien i de tio romanerna ”Roman om ett brott”, som gavs ut mellan 1965 och 1975. Serien brukar beskrivas som startskottet för den samhällskritiska nordiska kriminalromanen. Den introducerade en vardaglig, realistisk bild av polisarbete och blev en förebild för senare svenska deckarförfattare. Nu får alltså Beck en ny fortsättning, denna gång i ny regi.

Begreppet likplundring dyker ständigt upp när förlag och rättighetsinnehavare väljer att spinna vidare på en avliden författares verk. Kritiker menar att det handlar om att tjäna pengar på ett namn, inte att skapa ny litteratur. Samtidigt finns det exempel där fortsättningar tagits emot med respekt, och där uppföljaren har bedömts som ett verk med eget värde. Frågan är inte ny, men den blir tydlig när två stora svenska serier samtidigt får nytt liv.

För Millennium har debatten alltid varit känslig. Stieg Larssons livskamrat Eva Gabrielsson har vid flera tillfällen uttryckt besvikelse över att hon inte fick inflytande över arvet. Hon har menat att fortsättningarna skedde på andras villkor, utan den person som stod författaren närmast. Det gör att de nya böckerna aldrig enbart kan läsas som litteratur. De bär också på en historia om rättigheter, familjestrider och ekonomiska intressen.

Beck-serien har i flera decennier levt vidare främst genom film och tv. De ursprungliga böckerna har varit en stängd klassikerserie, men karaktären Martin Beck har blivit ett välbekant ansikte i en lång rad produktioner. En ny roman innebär därför en återgång till litteraturen. Samtidigt visar den hur starkt ett varumärke kan bli: även en serie som avslutades för femtio år sedan kan återanvändas, så länge läsare och tittare känner igen namnet.

Bokbranschen i stort gynnas av etablerade serier. Färska titlar med kända ansikten och titlar minskar osäkerheten för förlagen, och uppföljare har blivit en central affärsmodell inom framför allt kriminallitteraturen. Norden är här ett tydligt exempel. Deckare av Stieg Larsson, Sjöwall & Wahlöö och deras efterföljare har sålt i upplagor som få andra svenska böcker kommer i närheten av. Globalt ses den nordiska kriminalromanen fortfarande som ett starkt och lönsamt format.

Mot den bakgrunden blir Augustpriset ett intressant mätinstrument. Priset, som delas ut av Svenska Förläggareföreningen, brukar anses stå för litterär kvalitet snarare än kommersiell framgång. För en uppföljare är utmaningen just att bli bedömd som en självständig bok. En fortsättning kan inte leva på ett namn från en gammal författare; den måste övertyisa på egna villkor. Om den gör det finns inget hinder för att också tas på allvar i litterära sammanhang.

Kanske är det där gränsen går. Likplundring är en fortsättning som bara gräver upp det som redan är dött. En riktig litterär uppföljare tar i stället arvet på allvar och ger det något nytt. Då kan en gammal serie fortsätta att berätta, utan att någon behöver skämmas – varken förlaget, författaren eller de läsare som följt karaktärerna under hela resan.