Calidore String Quartet imponerar med smärtande nostalgi på Konserthuset

Calidore String Quartet har gjort Sverigedebut. Den New York-baserade stråkkvartetten imponerade med ett tätt och väloljat samspel, men kvällens viktigaste punkt – världspremiären av Anna Clynes nya verk – motsvarade inte förväntningarna. Det konstaterar kritikern Camilla Lundberg, som var på plats och recenserade konserten.

Kvartetten, som bildades 2010, har på kort tid etablerat sig som en av de mest uppmärksammade unga kammarmusikensemblerna i USA. Med bas i New York har de uppträtt på prestigefyllda scener i både Europa och Nordamerika. Deras repertoar sträcker sig från klassiska mästerverk till nyskriven musik, och de har blivit kända för sin förmåga att kombinera teknisk precision med uttrycksfullhet. Att de nu för första gången spelade i Sverige var därför efterlängtat för många kammarmusikvänner.

Framträdandet visade varför gruppen har fått ett starkt internationellt rykte. Stråkarna var enligt Lundberg suveränt samspelta: sättet de formulerade fraser, balanserade klanger och följde varandra i musikaliska dialoger vittnade om en ensemble med stor mognad. Det var ett spel som bar hela kvällen, även när materialet bjöd på motstånd.

Motståndet kom främst från Anna Clynes nya komposition. Den brittiska tonsättaren, som är verksam i New York, är en av sin generations mest spelade namn inom samtida konstmusik. Hennes musik kännetecknas ofta av en färgrik orkestrering och starka känslomässiga kontraster, och hon har beställts av flera internationella orkestrar och ensembler. Förväntningarna inför världspremiären var därför höga.

Enligt Lundberg levde dock verket inte upp till sin egen vision. Tanken bakom kompositionen – så som den presenterades för publiken – var ambitiös, men i praktiken föll utförandet offer för en oväntad svaghet. Stycket lyckades inte skapa den spänning eller dramaturgiska båge som tycktes vara avsikten. Det är en iakttagelse som väcker frågor om balansen mellan idé och genomförande i dagens tonsättarkonst, där världspremiärer ofta sker under tidspress och med begränsade repetitionsmöjligheter.

För Calidore Quartet var det ändå en prestation att ta sig an ett nytt verk med den självklarhet de visade. Ensemblens förmåga att göra även svårbegriplig musik spelbar och begriplig är en av dess styrkor. Men enligt kritikern räcker det inte när själva kompositionen har ambitioner som den inte infriar.

Sverigedebuten sker i ett läge där intresset för stråkkvartettformen fortsatt är starkt, både hos den etablerade publiken och bland yngre lyssnare. Samtidigt har samtida konstmusik fått en allt tydligare plats i konserthusens program, ofta i möten mellan unga interpretensembler och etablerade tonsättare. Calidores val att inkludera ett nyskrivet verk i programmet speglar en trend bland internationella kammarmusikensembler att aktivt beställa och framföra ny repertoar.

För svensk publik innebar konserten också en möjlighet att höra en ensemble som sällan gästar Norden. Även om kvällen inte var utan invändningar är intrycket entydigt: Calidore String Quartet är ett namn att räkna med. Med ett samspel som imponerar och en programläggning som vågar utmana både musikerna och publiken visar de varför de räknas till de främsta i sin generation.

Camilla Lundbergs slutsats är ändå tudelad. Det musikeridiska hantverket var på toppnivå, men världspremiären av Anna Clynes verk blev en påminnelse om att inte ens de bästa uttolkarna kan rädda ett verk som inte bär sig självt. För den som var på plats handlade kvällen lika mycket om framtidens repertoar som om nutidens interpretkonst. Och i det avseendet var det en konsert som gav både glädje och eftertanke.