Carola Hanssons Fredsängel hade behövt fler mänskliga drag

Carola Hanssons nya roman ”Att skapa en ängel” har utkommit på Albert Bonniers förlag, Sveriges äldsta och mest anrika bokförlag. I den 420 sidor långa boken gestaltar författaren Barbara Rotraut-Pleyer, en aktivist som under 1900-talet blev känd som ”Fredsängeln” men som i dag är nästan bortglömd. Romanen är en litterär fantasi över ett liv, snarare än en strikt biografi – en genre som Hansson behärskar väl efter sin uppmärksammade trilogi om familjen Tolstoj, som gav henne en given plats i den svenska litterära offentligheten.

Rotraut-Pleyer föddes i Königsberg, dagens Kaliningrad, och växte upp i en familj präglad av nazismen. Hennes far var historiker, glödande nazist och upphovsman till den populära ”Hakkorsvisan”. I romanens inledning är Barbara åtta år och på väg till första dagen i en ny skola. Fadern följer henne bara halva vägen – vägledning, skriver Hansson, skulle vara en lyx. Det är en magnifik inledning, med vindlande meningar och inskjutna bisatser som medvetet undviker punkten och därmed inte ger läsaren någon möjlighet att hämta andan.

Det var vid olympiska spelen i Helsingfors 1952 som Rotraut-Pleyer steg fram i offentligheten. Under invigningen sprang hon, klädd i vitt, mot talarstolen och hann säga fyra ord i mikrofonen innan hon fördes bort. Hon hade planerat en fredsappell på flera språk, mitt under det kalla krigets mest spända år. Hufvudstadsbladet rapporterade dagen efter om en ”sinnesrubbad kvinna i vitt” som stört festen.

Händelsen har drag av suffragetten Emily Wilding Davison, som 1913 klev ut på kapplöpningsbanan i London med en fana för kvinnlig rösträtt och dog efter att ha trampats ner av en häst. Misslyckandena blev på så sätt en del av historien.

Efter Helsingfors fortsatte Rotraut-Pleyer sin kamp. Klädd i vitt reste hon jorden runt, från Mellanöstern till Asien och Afrika, för att träffa världsledare och presidenter. Hon konverterade till både katolicismen och judendomen, talade minst sju språk och disputerade tre gånger – sista gången i medicin, med en avhandling om kroppsliga upplevelser hos patienter med schizofreni, manodepressivitet och depression.

Som läkare var hon uppskattad, inte minst för sin förmåga att lyssna. Hon fastade i 40 dagar, yogade och mediterade, och vägleddes av tänkare som Martin Buber och Martin Niemöller i sin strävan att få Öst och Väst att försonas.

Tjugo år efter Helsingfors var det dags för olympiska spelen i München. Rotraut-Pleyer vägrade att närvara. Hon fann Tysklands behov av att rehabilitera sig själv motbjudande. Terrorattacken den 5 september 1972, då elva israeliska idrottare togs som gisslan och dödades, blev ytterligare ett hårt slag mot det Mellanöstern som hon ägnat sitt liv åt att försöka försona.

Hennes verksamhet var inte utan risk. I romanen skildras hur gränsen mot spioneri blir alltmer porös. Frågan om vem som betalade hennes extraordinära reskostnader är central – enligt Hansson var det den västtyska underrättelsetjänsten BND, då ledd av Richard Gehlen, en gång nazist och för Rotraut-Pleyer närmast en förlorad far.

Hansson bygger romanen på biografiska urkunder, men hoppar elegant över de lakuner av inre liv som ingen kan veta något om. Breven till vännen Channa används rytmiskt, ända tills kuverten kommer i retur med stämpeln ”adressat okänd” – en formulering som ekar tysk 1900-talshistoria och varslar om glömska.

Recensionerna har varit blandade. Kritiker har lyft fram den magnifika inledningen och den suggestiva skildringen av en människa som drivs av en närmast överjordisk strävan att göra världen bättre. Men flera recensenter efterlyser en mer komplex bild av huvudpersonen.

”För läsaren är det inte helt tillfredsställande att skildringen ter sig lite för ljusblå”, skriver en recensent, och menar att det finns något paradoxalt lufttomt i berättelsen om den vitklädda aktivisten – som om hon lösts upp, likt den i dag detroniserade fredstanken, i en sky av Nina Riccis parfym ”L’air du temps”.

”Att skapa en ängel” är därmed inte bara en roman om en bortglömd aktivist, utan också ett inlägg i en pågående diskussion om hur kvinnliga pionjärer skildras i litteraturen. I en tid då allt fler författare gräver fram kvinnliga föregångare ur historiens glömska, väcker Hanssons bok frågor om vad som går att veta om en människa – och vad som måste lämnas åt fantasin.