Kungliga Filharmonikerna uruppförde i onsdags Britta Byströms nya orkesterverk ”Seen from above” i Konserthuset Stockholm. Konserten leddes av Ryan Bancroft, och verket, som består av sex satser, är det senaste i en rad uppmärksammade tonsättningar från Byström. Den svenska kompositören är en av landets mest spelade samtida tonsättare, och hennes musik framförs regelbundet både i Norden och internationellt.
Verket är inspirerat av den polska Nobelpristagaren Wisława Szymborskas poesi. Szymborska, som avled 2012, är känd för en diktning som förenar underfundig humor, ironisk precision och existentiellt allvar. Dikten ”Seen from above”, som gett verket dess namn, inleds med bilden av en död skalbagge vars ben ligger prydligt invikta mot magen – en egendomlig bild av ordning ställd mot dödens kaos. Före musikstarten läste Susanne Rydén dikten för publiken.
Byström har inte velat illustrera dikterna. I stället blir de utgångspunkt för fria musikaliska associationer. Hon hämtar också inspiration från den danske tonsättaren Per Nørgårds oändlighetsserie, där ett enkelt musikaliskt intervall kan utvecklas till alltmer komplexa strukturer. Hos Byström blir resultatet en mosaik av självständiga instrumentstämmor som tillsammans formar en enhet.
Att ett nytt orkesterverk av Byström uruppförs är i sig en händelse. Hennes musik har under de senaste två decennierna spelats av ledande orkestrar i bland annat Tyskland, Storbritannien och USA. ”Seen from above” är skrivet för en stor orkester med en rik slagverkssektion, vilket ger goda möjligheter att bygga de täta klangliga strukturer som präglar hennes tonspråk.
Musiken rör sig i korta, ofta ljusa fragment. Stråkar, träblås, bleckblås och slagverk träder fram växelvis, och snabba rörelser med återkommande mönster hakar i varandra. Här och var avbryts flödet av stora ackord eller plötsliga skiftningar i tempo och tonhöjd. I konsertrecensionen beskrevs hur perspektivet vidgas: först hörs enskilda instrumentgrupper i närbild, innan de smälter samman till en tätare helhet. De sex satserna växlar i stämning, från det lekfulla till mer lyriska passager. Recensenten menade att verket stundtals är mer intellektuellt engagerande än känslomässigt gripande.
Efter pausen stod Gustav Mahler på programmet. Först spelades ”Blumine”, en sats som Mahler ursprungligen skrev för sin första symfoni men senare valde bort. Den har fått ett andra liv som fristående konsertstycke och visar en mer lyrisk sida av tonsättaren. Därefter följde sånger ur ”Des Knaben Wunderhorn”, Mahlers tonsättningar av texter ur en samling gamla tyska folkvisor. Texterna publicerades i början av 1800-talet och fick stor betydelse för flera tonsättare under romantiken. För Mahler blev sångerna en återkommande källa till inspiration, och han använde senare material ur flera av dem i sina symfonier.
I ”Urlicht” och ”Das himmlische Leben” märks den längtan efter det gudomliga som går som en röd tråd genom hans produktion. Den skotska mezzosopranen Karen Cargill sjöng med självklar pondus och en fin känsla för sångernas humor och lekfullhet, men kunde lika obehindrat växla till ett mjukt, innerligt uttryck. Särskilt framträdande var just de två nämnda sångerna, där Cargill med fyllig klang och imponerande röstkontroll rörde sig mellan det uttrycksfulla och det närmast svävande. Ryan Bancroft och Filharmonikerna följde henne lyhört och lät både texten och röstens nyanser komma till sin rätt.
Konserthuset Stockholm är hemmaplan för Kungliga Filharmonikerna, en av landets främsta symfoniorkestrar och en central aktör i det svenska musiklivet. Ryan Bancroft har etablerat sig som en återkommande gäst hos orkestern och är känd för sitt engagemang i både samtida och klassisk repertoar. Kvällen blev en programkombination som ställde samtida tonspråk mot senromantisk tradition, och som visade både orkesterns och solisternas bredd. Anna Bjermqvist, som var på plats och recenserade konserten, gav kvällen betyget 4 av 5.
