Den tredje filmen om monsteragenten Nelly Rapp har biopremiär och får starka betyg. ”Nelly Rapp. Porten till underjorden” belönas med 4 av 5 av DN:s recensent, som beskriver den som en värdig final på filmserien.
Regissören Johan Rosell har återigen tagit plats bakom kameran, med manus av Sofie och Tove Forsman. Precis som i ”Monsteragent” (2020) och ”Dödens spegel” (2023) utspelar sig handlingen på den pampiga Monsterakademin, där Nelly och hennes vänner utbildar sig till monsteragenter. Matilda Gross gör huvudrollen för tredje gången och får sällskap av flera bekanta ansikten: Jens Ohlin som den jönsiga pappan Lennart, Marianne Mörck som agentveteranen Lena-Sleva och Johan Rheborg som morbror Hannibal.
I den nya filmen står Nellys mamma Alice, spelad av Hanna Alström, i centrum. Hon är mirakulöst tillbaka i Nellys liv redan i filmens inledning – men något är inte som det ska. Nellys basset London skäller skeptiskt och frågorna hopar sig. Var har mamma hållit hus, och varför kom hon tillbaka just nu? Svaren får vänta, eftersom den förrymda vampyren Hekla, spelad av Nanna Blondell, hotar att utlösa världens undergång. Nelly tvingas därmed kämpa på två fronter – mot apokalypsen och mot ovissheten kring sin egen familj. Enligt recensenten blir filmen rejält obehaglig när Blondell spänner blicken och käkmusklerna.
Bland nykomlingarna utmärker sig Alfred Svensson, som gör en lyckad insats som Lena-Slevas pratglada praktikant. Hans komiska tajming bidrar till att balansera de mörkare inslagen i berättelsen, skriver kritikern.
En av filmens förtjänster är hur den hanterar huvudpersonens åldrande. När den första filmen hade premiär gick Nelly fortfarande i lågstadiet. I dag är Matilda Gross 17 år, och i stället för att bortse från åldersskillnaden ställer ”Porten till underjorden” Nelly inför nya, tuffare utmaningar – som att fixa behörigheten till gymnasiet och att möta monstret i sin egen mamma. Det senare är läskigare än huggtänder, skriver recensenten, och gör att filmen anknyter till en mindre familjeidyllisk barnkultur, från ”Coraline” till Suzanne Ostens filmer.
Produktionsmässigt bjuder filmen på ett brett monsterregister: en snöman, en varulv, ett par vampyrer och en hel armé av levande döda. Här finns också lån från ”Ensam hemma”-traditionen och kristen kitschmusik, enligt recensenten. Produktionsdesignen håller hög klass, och avslutningen bjuder på en filmhistorisk blinkning som får hjärtat att smälta. Med 84 minuter är filmen föredömligt kompakt – även om recensenten saknar Näcken från förra filmen. Balansen mellan mys och rysa har varit seriens signum och håller i sig även i den avslutande delen, menar kritikern.
”Nelly Rapp” har under 2020-talet vuxit till en av de mest framgångsrika barnfilmsserierna i Sverige. Serien bygger på Martin Widmarks populära bokserie, utgiven av Bonnier Carlsen och översatt till ett tjugotal språk. Produktionen görs av SF Studios, som också ligger bakom andra väletablerade svenska familjefilmer som ”Sune” och ”Lasse-Majas detektivbyrå”. Framgångarna har varit betydelsefulla för en svensk barnfilmsmarknad som under lång tid kämpat med vikande biobesök och hård konkurrens från internationella streamingtjänster, där ett fåtal inhemska familjefilmer kan mäta sig med de stora importtitlarna. Medan flera andra svenska barnfilmsfranchiser har fått kritik för att vara slätstrukna, har Nelly Rapp-filmerna utmärkt sig genom att kombinera mysrysig stämning med genomarbetad produktion.
Den nya filmen har Sverigepremiär på bio och riktar sig till tittare från 11 år. Speltiden är en timme och 24 minuter och språket svenska. För höstens svenska biofilmssäsong är det en av de större familjepublikdragarna, i en tid då biograferna i allt högre grad konkurrerar med streamingtjänsternas ständiga utbud.
Recensenten avslutar med orden ”Tack för allt, Nelly, men lyssna på Lennart och gör matteläxan.” För den som vill ha fler mysrysiga filmupplevelser rekommenderas ”Harry Potter och de vises sten” (2001), ”Corpse Bride” (2005) och ”Roald Dahl och häxorna” (2020).
Frågan är nu hur långt Nelly Rapp-serien kan bära och om äventyret verkligen är över med denna tredje del. Klart är att den lämnar ett tydligt avtryck i svensk barnfilm – med en avslutning som enligt kritikern sitter precis där den ska.
