Catia Hultquist: Varför läxar Negra Efendić upp Staffan Hildebrand som en sträng mamma?

En ny dokumentärserie på SVT har återigen satt ljuset på Staffan Hildebrand, den svenske filmregissör som lämnade landet efter avslöjanden om sexuella övergrepp mot pojkar. Serien ”Pojkarna, regissören och sanningen” följer journalisten Negra Efendić i mötet med Hildebrand i Kambodja, där han sedan en tid bor. Dokumentären består av tre delar och bygger på samtal som spelades in i regissörens nya hem.

Redan i den första scenen presenteras utgångspunkten. Efendić anländer med kassar fyllda av Hildebrands privata tillhörigheter, resterna av hans tidigare liv i Sverige. Hon frågar honom vad han hoppas att mötet ska ge svar på. Frågan har väckt reaktioner, eftersom den framstår som märklig i en granskande dokumentär. Normalt är det reportern som söker svar, inte den person som granskas.

Staffan Hildebrand slog igenom med musikfilmen ”G – som i gemenskap” 1983 och var under flera decennier en uppmärksammad regissör inom ungdomsfilm. Redan då förekom rykten om att han hade ett sexuellt intresse för pojkar, något som senare beskrevs som en öppen hemlighet. Under sina aktiva år höll han en ateljé i Stockholm, där unga killar kunde umgås och i vissa fall få chansen att medverka i film. Det skapade en miljö där han kunde bygga förtroenden och relationer.

År 2021 kom boken ”G som i gärningsman” och en uppmärksammad intervju i Expressen. Kort därefter lämnade Hildebrand Sverige. I början av året uppmärksammades hans nya liv i Kambodja även i en podd från Svenska Dagbladet.

I dokumentären träder ett av offren fram. Mikael, som var 13 år när han träffade Hildebrand, berättar om hur han utnyttjades sexuellt och om de psykiska problem som följt honom genom livet, inklusive självmordsförsök. Hildebrand beklagar det inträffade när han konfronteras med Mikaels berättelse, men han framstår samtidigt som oförmögen att förstå att det handlar om brott. Hans hållning är att de hade en relation.

Det centrala i serien är ändå mötet mellan Efendić och Hildebrand. När samtalen kommer in på de pojkar som Hildebrand mötte under sina resor i Asien, och det barn som en gång hämtades till Sverige och bodde hos honom under några månader, nekar han först till att något fel begåtts. Efendić pressar honom, ställer krav och hotar att avbryta dokumentären om han inte talar sanning. Hildebrand backar, ber om te och ändrar sin version av vad som hänt. Flera scener filmas med båda i bild och uppläxningen blir ett återkommande inslag genom serien.

Flera bedömare har riktat kritik mot denna uppläggning. I stället för att hålla fokus på övergreppen och offren hamnar blicken på relationen mellan reporter och förövare. Kritiker har beskrivit det som en dynamik av sträng mamma och olydig son, något som i slutändan riskerar att väcka sympati för Hildebrand.

Ett av de allvarligaste avslöjandena gäller Karolinska institutets roll. KI finansierade under många år Hildebrands uppdrag att resa runt i världen och dokumentera den globala aidsepidemin. I dokumentären säger han att han använde dessa resor för att köpa sex av unga, fattiga män. ”Jag kan inte lova att det inte fanns en minderårig, men jag tror inte det”, säger han.

Karolinska institutet är sedan tidigare hårt kritiserat för sin hantering av Macchiarini-skandalen, där varningssignaler under flera år inte togs på allvar. Kritiker menar att KI nu använder samma strategi i fallet Hildebrand: tystnad och undvikande. Trots att regissören haft ett uppdrag med finansiering från ett av landets mest prestigefyllda lärosäten har institutionen inte velat ge några tydliga besked.

Dokumentären är också ett exempel på en bredare trend inom journalistiken, där maktpersoner inom kulturvärlden granskas i efterhand. Metoo-rörelsen har lett till fler berättelser om övergrepp i arbetslivet, men också till en diskussion om hur medier ska förhålla sig till förövare som själva ställer upp i intervjuer. ”Pojkarna, regissören och sanningen” har därför blivit en del av en större debatt om både ansvar och gestaltning.

Serien har väckt starka reaktioner redan innan alla avsnitt sänts. Den visar hur en konstnärlig karriär kunde fortsätta trots att rykten cirkulerade under lång tid. Samtidigt har den väckt frågor om vad en dokumentär egentligen ska vara: en granskning av en gärningsman, eller ett möte som i praktiken ger honom en ny arena att berätta sin egen version på.