Conway the machine är som ett hiphopjam på en fritidsgård

Det är inte en danskväll. När den amerikanske rapparen Conway the Machine gästade Borlänge klev han enligt DN:s recensent Hasan Ramic upp på scenen för att göra något helt annat än att få publiken att svänga. I en recension i Dagens Nyheter beskrivs konserten som en akt där en livstids smärta formas i täta rader. Musiken kräver koncentration, inte medryckning. Ramic skriver fram en artist som tar utrymme genom allvar snarare än hitlåtar.

Conway the Machine, med det egentliga namnet Demond Price, kommer från Buffalo i delstaten New York. Tillsammans med Westside Gunn och Benny the Butcher är han en av frontfigurerna i Griselda Records, ett oberoende skivbolag och kollektiv som under 2010-talet etablerade en egen form av avskalad och brutal hiphop. Griselda har vuxit till att bli något av ett ankare för en internationell publik som söker en råare och mer berättande sida av genren. Bolagets betydelse ligger inte främst i försäljningssiffror utan i att det gett röst åt artister som annars riskerat att hamna i skuggan av mainstream.

Conways bakgrund är central för hans konstnärlighet. 2012 överlevde han en skjutning i Buffalo, en händelse som förändrade både hans liv och hans röst. De fysiska menen blev en del av hans uttryck. Den knastriga, mörka rösten bär på smärtan från händelsen och ger textraderna en tyngd som är svår att härma. I album som ”From King to a God” och ”God Don’t Make Mistakes” har han förvandlat personliga erfarenheter till berättelser som handlar om allt från våld och sorg till familj och hopp. Skivorna fick bred kritikeruppmärksamhet och befäste bilden av Conway the Machine som en seriös, kompromisslös rappare.

Det är i det ljuset man ska förstå konserten i Borlänge. Staden, som under 2000-talet var värd för den stora Peace & Love-festivalen, är inte en självklar internationell stopplats för en artist från USA. Men livebranschen har förändrats. Medan de stora turnéerna styrs av artister som säljer ut arenor, har en annan typ av turnéliv vuxit fram. Nischade akter med trogna följare kan i dag spela på mindre scener i hela Europa. Det beror inte minst på streamingtjänsternas effekt, som gör att musik kan nå en publik långt bortom hemstaden.

Biljettpubliken i Borlänge får därmed möta en artist som inte är ute efter att behaga alla. Conway the Machine representerar en typ av hiphop som betonar innehållet mer än formen. Musiken bygger ofta på sparsamma beats och många ord. Det är en genre som i förstone kan tyckas stå i kontrast till den kommersiella poprap som i dag dominerar listorna. Ändå finns publiken där, och den är ofta lika hängiven som den som följer etablerade storartister. I Sverige, där hiphop länge varit en av de största populärmusikgrenarna, finns en förståelse för den typen av artister.

Hasan Ramics recension fångar en viktig poäng: att uppträda inför publik inte alltid handlar om underhållning i konventionell mening. För Conway the Machine är scenen ett sätt att gestalta en livshistoria. De täta raderna, som Ramic skriver om, kräver att man som åhörare vågar stanna upp och lyssna. Det är en konsertupplevelse som bär en annan typ av värde, och som stannar kvar längre än ett enkelt dansnummer.

För Borlänge och för den svenska landsortsturnén är sådana aftnar ett tecken på att musiklivet inte längre behöver passera genom Stockholm för att få internationella gäster. Artister som Conway the Machine hittar sin publik även på platser dit stora turnémaskinerier sällan når. Och när publiken väl tagit till sig allvaret är den svenska infrastrukturen för livemusik stark nog att erbjuda en meningfull konsert.

Dagens Nyheters text är i grunden en recension, men den säger också något om var hiphopen befinner sig i dag: i gränslandet mellan personskildring, poesi och livekonst. Conway the Machine stannar inte vid att underhålla. Han vittnar.