Jonas Lundqvist: ”Jag kom bara ut med en ny skiva från behandlingshemmet”

Förmiddagen har ännu inte övergått i trängsel när Jonas Lundqvist kliver in på konditoriet Ritorno vid Odengatan i Stockholm. Solen ligger över uteserveringen, men han är redan uppe i varv. Det som upptar honom är inte intervjun, utan ett dop i Göteborg.

– Dopet är det viktigaste nu. Det vore grymt att få till det. Jag har fortfarande inte hunnit träffa min systerson, säger han.

Det nya albumet ”Noll personlig utveckling” släpps den 23 oktober. Det är samma dag som systersonen döps, och dessutom årsdagen av moderns bortgång. Lundqvist berättar att han förstår sin syster, men att det blir ett pusslande med familjekalendern.

– Det har alltid varit så runt min musik för mina syskon: ”Jaha, okej, ja, då kan du inte där då.” Det är nästan så att de inte orkar fråga mig längre, säger han.

Skivan är inspelad live i studion tillsammans med Jonas Lundqvists turnéband och producerad av David Axelsson Wikberg. Det blir hans åttonde soloalbum. Lundqvist har släppt skivor i 30 år, men skivsläppsdagen är sällan bekymmersfri.

– Man ångrar allt den dagen. Tänker, varför skriver jag så här? Men sen har jag väldigt lätt för att återkomma till känslan av att man aldrig spelar så stor roll som man gör i sitt eget huvud, säger han.

Albumet inleds med ”En natt per år”, där Sarah Klang gästar. Låten utgår från en drömlik idé: att själarna en natt om året lämnar kyrkogården och vandrar till en bar där Lundqvist sitter och väntar. För honom handlar låten om att prata med föräldrarna, som båda gick bort efter långa sjukdomsförlopp.

– Pappa kunde inte prata under sina sista tio år, och mamma hade Alzheimers under sina sista sex. Det var liksom 15, 16 år av föräldrar som försvann mer och mer, säger han.

– Jag är besviken över att jag inte har kommit längre, att jag fortfarande saknar dem varje dag. Det är ett ämne jag nästan inte kan prata om. Förutom i korta sekvenser när jag skriver – då kan jag tänka att det här kanske når dem på något sätt.

Med hornmotiv och klassiskt gitarrplock får ”En natt per år” en filmisk inledning. Lundqvist berättar att han och Henrik Berggren från Broder Daniel under en period pratade mycket om just gitarrplock. I samma veva började Berggren dyka upp hemma hos honom med exklusiva champagner, något Lundqvist återger med ett leende.

– Just vikten av ett bra plock är väldigt Göteborg, och just därför har jag inte använt det så mycket tidigare. Här kände jag ändå: om någon ska få göra det, så är det väl jag. Det är en passning till alla mina gamla polare, säger han.

I år är det 30 år sedan Jonas Lundqvist och hans barndomsvänner i Bad Cash Quartet skivdebuterade. Då var han trummis i bandet, som var en del av den våg som gjorde Göteborg till Sveriges obestridda indiehuvudstad under 1990-talet och det tidiga 2000-talet. Sedan upplösningen 2004 har han fortsatt som soloartist.

– Jag tror att jag gillade bandet så mycket, för då slapp jag leva liksom. Att det var ett skydd mot livet och det var underbart, säger han.

Han saknar ändå gemenskapen i ett band.

– Det är kul att ha någon att dela saker med. Vem skulle jag ringa och prata med om att jag har sex låtar klara? Vad ska de säga? Va? Jaha, okej Jonas, liksom.

På nya skivan fortsätter Lundqvist i ett självutlämnande och introspektivt uttryck. Texterna präglas av en nästan obekväm uppriktighet.

– Om jag har gjort alla sju dödssynder, så är det högmod jag aktat mig för mest. Att inte erkänna sina egna mörka sidor och tillkortakommanden är egentligen att säga att man är perfekt. Och har man det så har man också väldigt svårt att knyta an till andra människor, säger han.

”Noll personlig utveckling” skrevs på ett behandlingshem i Östergötland under oktober och november förra året. Lundqvist säger med torr humor att han hamnade där för att han ”hade varit vaken för länge och ätit för mycket grönsaker”. Han beskriver tiden som oväntat rofylld.

– Jag fick sån lugn och ro där. Det var så otroligt skönt med ett schema. Man fick äta frukost, sen var det gruppterapi, lite gym och sånt. Efter det fanns det luckor på tre, fyra timmar varje dag då man kunde skriva, säger han.

– Alla tror att man ska genomgå någon stor utveckling och komma ut som en ny människa. Jag kom bara ut med en ny skiva.

På skivans andra spår, ”Kolmården”, skildrar han en permission från behandlingshemmet. Tillsammans med ”sju vuxna pundare” och en ledare åkte han i minibuss till djurparken.

– Jag lyckades få alla att ta på sig gula reflexvästar, så vi kom dit nästan som en dagisgrupp på utflykt. Ingen annan verkade riktigt förstå humorn i det, men jag tyckte det var så jävla roligt, säger han.

Väl på plats under halloween gick sällskapet in i spökhuset.

– Folk hoppade fram för att skrämma oss, men ingenting kunde skrämma oss. Vi gick runt där som levande döda, säger Lundqvist.

Han berättar att alla i sällskapet var föräldrar, och att kombinationen av att tvingas titta in i sig själv och vara på Kolmården utan sina barn var påtaglig.

– Ingen pratade om det. Alexandra, som nämns i låten, sa en gång: ”Jag saknar mina barn.” Jag bara: ”Alexandra, gå inte dit nu. Ha på dig västen och var tyst.” Vi ville inte öppna den dörren.

Jonas Lundqvist föddes den 29 april 1980 i stadsdelen Härlanda i Göteborg. I samband med det nya albumet väntar totalt sex spelningar i Uppsala, Malmö, Göteborg och Stockholm.