Fontaines DC-sångaren är 20-talets egen Ian Curtis

Under konserten på Hovet i Stockholm visade irländska Fontaines DC varför de hör hemma i den moderna rockmusikens toppskikt. Det skriver Dagens Nyheters recensent Matilda Källén, som var på plats när bandet intog den klassiska arenan. Konserten bekräftade bandets ställning som en av de mest omtalade akterna i den nya vågen av gitarrbaserad rock.

Fontaines DC bildades i Dublin i mitten av 2010-talet och består av sångaren Grian Chatten, gitarristerna Carlos O’Connell och Conor Curley, basisten Conor Deegan och trummisen Tom Coll. Med debutalbumet ”Dogrel” 2019 fick de snabbt ett namn inom den framväxande postpunkscenen. Skivan hyllades av kritiker för sina täta, poetiska texter och råa energi, och bandet jämfördes ofta med såväl The Clash som The Pogues. Uppföljarna ”A Hero’s Death” och ”Skinty Fia” befäste positionen, och förra året kom ”Romance”, ett album som visade en bredare och mer experimentell sida av bandet.

Att bandet nu spelar på Hovet i Stockholm är i sig ett tecken på hur mycket de vuxit. Arenan, som tidigare bland annat varit hemma för ishockey och större konsertproduktioner, rymmer flera tusen besökare. För bara några år sedan spelade Fontaines DC på betydligt mindre scener i Stockholm. Uppgraderingen speglar en internationell trend där postpunkband från Storbritannien och Irland har fått förnyad kommersiell kraft. Tillsammans med band som Idles, Shame och Viagra Boys har de bidragit till att återuppliva rockmusiken för en yngre publik som vuxit upp med streaming.

Enligt Matilda Källén var konserten på Hovet en påminnelse om varför just Fontaines DC har lyckats sticka ut. Bandet kombinerar intensiv scennärvaro med ett låtmaterial som rymmer allt från politisk vrede till ömhet. Chattens karismatiska scenpersonlighet och bandets tajta samspel lyfts fram som avgörande delar av upplevelsen. Det är ingen tillfällighet att kvällen räknas som en av de starkare rockkonserterna i Stockholm under året.

Liveframträdanden har blivit en allt viktigare inkomstkälla för artister, inte minst i en tid där streamingtjänsterna genererar relativt låga intäkter per spelad låt. För många band är turnéerna numera själva kärnan i verksamheten, och biljettintäkterna avgör ofta om ekonomin går ihop. Fontaines DC:s turné har på flera håll rapporterats vara utsåld, vilket visar på en stark efterfrågan. Det är också ett exempel på hur liveindustrin återhämtat sig efter pandemin, då konsertscenerna under lång tid stod stängda.

Stockholm har under senare år etablerat sig som en viktig stad för internationella turnéer. Hovet och andra arenor lockar regelbundet stora namn, och publiken är van att ta emot akter från hela världen. För Fontaines DC är den svenska publiken känd för att vara engagerad, och bandet har tidigare gett uppmärksammade spelningar i landet. Kombinationen av ett starkt album, en turné i världsklass och en växande fanbas gör att kvällen på Hovet kan ses som en milstolpe i bandets karriär.

Ur ett bredare perspektiv handlar framgången inte bara om ett enskilt band. Den speglar ett ökat intresse för rockmusik med samhällsengagemang och poetisk textförfattning. Fontaines DC har med sina skivor fångat en tidsanda där frågor om identitet, klass och nationalism står högt på agendan. Deras irländska bakgrund genomsyrar både texter och musik, och de har blivit en viktig röst för en generation som söker efter autenticitet i ett alltmer fragmenterat medielandskap.

Samtidigt är det värt att notera att bandet inte bara blickar bakåt. Med ”Romance” har de rört sig mot mer elektroniska och atmosfäriska ljud, utan att förlora den råa kärna som gjorde dem kända. Detta gör dem svåra att placera i ett fack, vilket sannolikt är en av förklaringarna till att de fortsätter att locka en bred publik. Från de trånga klubbarna i Dublin till utsålda arenor i Stockholm har resan varit snabb, men framgången vilar på en stadig grund av musikaliskt hantverk.

För den som ännu inte sett Fontaines DC live kan konserten på Hovet fungera som en tydlig signal: det irländska bandet är inga tillfälliga gäster i rampljuset. Med starka skivor, en utvecklad scenshow och en publik som sjunger med i varenda refräng visar de att rockmusik fortfarande har en självklar plats i samtiden. Enligt DN:s recensent finns det goda skäl att räkna in dem i den moderna rockhistoriens absoluta toppskikt.