Friktionsfria Sven Wunder och Radiojazzgruppen ger valuta för licenspengarna

Radiojazzgruppen har återuppstått. Den legendariska storbandsensemblen från Sveriges Radios mest experimentella era är tillbaka på scenen, denna gång med Sten Wunder som ledare. I en recension i Dagens Nyheter konstaterar Po Tidholm att återkomsten bjuder på valuta för licenspengarna – men efterlyser samtidigt en aning mer friktion i rummet.

Radiojazzgruppen bildades 1967 och blev under de följande femton åren en av de viktigaste institutionerna för svensk jazzimprovisation. Som en del av Sveriges Radios public service-uppdrag fick gruppen möjlighet att utforska konstnärliga gränser utan kommersiella krav. Här samarbetade framstående svenska musiker och tonsättare, och ensemblen blev känd för att blanda storbandsformat med fri improvisation och beställningsverk. När gruppen lades ner i början av 1980-talet markerade det slutet på en epok för den institutionellt stödda experimentella jazzen i Sverige.

Att Radiojazzgruppen nu återuppstår är ingen slumpmässig nostalgisatsning. Ledarskapet har gått till Sten Wunder, en musiker som under det senaste decenniet byggt ett namn på den svenska undergroundscenen och blivit något av en hipsterfavorit. Wunder har rört sig gränsöverskridande mellan jazz, electronica och konstmusik, ofta i samarbeten med andra unga improvisationsmusiker. Hans utnämning kan läsas som en vilja att föra gruppens arv in i en ny tid.

Vid återkomstkonserten blandades äldre material med nyare kompositioner, enligt Po Tidholms recension. Han lyfter fram såväl samspel som precision och menar att det finns en tydlig kvalitet i framförandet. Det är dock ingen helgjuten hyllning. Tidholms önskan om mer friktion i rummet antyder att konserten var något för kontrollerad – att det oväntade, det stökiga, det som gör jazz till en levande konstform, fick stå tillbaka till förmån för en välpolerad helhet.

Invändningen sätter fingret på en utmaning som alla återföreningar av historiskt betydelsefulla ensembler ställs inför. Arvet väger tungt, och viljan att göra rättvisa åt det förflutna kan ibland leda till att man tar för få risker. Radiojazzgruppens original beskrivs ofta som en experimentverkstad där resultatet inte alltid var förutsägbart. Att återskapa den känslan kräver mer än teknisk skicklighet – det kräver mod att misslyckas.

Licenspengarna, som Tidholm refererar till, har en särskild betydelse i detta sammanhang. Radiojazzgruppen var under sin aktiva tid ett tydligt exempel på vad offentligt finansierad kultur kan åstadkomma när den ges utrymme att verka långsiktigt. I dag är förutsättningarna annorlunda. Public service-bolagen genomgår ständiga effektiviseringar, och kulturjournalistiken – liksom det fria musikskapandet – pressas av minskade resurser och ökade prestationskrav. Att en ensemble som Radiojazzgruppen kan återuppstå inom denna struktur är i sig anmärkningsvärt.

Samtidigt är det värt att notera att dagens jazzscen ser helt annorlunda ut än på 1960- och 70-talen. Då var institutioner som Sveriges Radio centrala aktörer för att nå ut med experimentell musik. I dag växer mycket av det kreativa arbetet fram i mindre, självorganiserade sammanhang: på klubbar, i kollektiv, via digitala plattformar som når en global publik direkt. Sten Wunder är själv en produkt av denna nya verklighet, vilket gör hans möte med den gamla institutionen särskilt intressant. Kan två så olika logiker förenas – den institutionella och den självständiga undergroundscenen?

Po Tidholms recension ger inget entydigt svar, men den antyder att potentialen finns. Han beskriver en grupp som fungerar, som håller hög musikalisk klass och som ger publiken något konkret för sina licenspengar. Det är inte en dålig start. Men för att Radiojazzgruppen ska bli mer än ett minnesmärke över en svunnen era krävs att nästa konsert innehåller det där lilla extra, den oförutsägbarhet som varken kan repeteras fram eller beordras. Om Sten Wunder och hans musiker vågar ta det steget kan återkomsten bli början på något nytt – inte bara ett återseende av något gammalt.