Kristina Lindquist: Så förvandlas människor på flykt till ett hot om invasionskrig

EU-kommissionen har nyligen föreslagit att Frontex ska få utökat mandat. Antalet gränsvakter ska växa till 30 000, med en reservstyrka som kan sättas in vid behov. Förslaget stöds av Sverigedemokraternas EU-parlamentariker Charlie Weimers, som dock kritiserar att gränsbevakarna åläggs en byråkrati som ska säkerställa att ”illegala och kriminella” migranter får sina ”så kallade” grundläggande mänskliga rättigheter tillgodosedda.

Frontex har på tjugo år vuxit från en budget på sex miljoner euro till över en miljard och är i dag EU:s största myndighet. I EU:s årsrapport om asyl och migration, som presenterades i början av november, beskrivs systemet som ”världens mest avancerade”. I filmer som lanserats i höst deklarerar Frontex soldater att de garanterar EU:s säkerhet ”dag och natt, i regn och snö”.

Utvecklingen sker samtidigt som asylrätten försvagats i Europa. Flera länder har infört snabbspår som urholkar rätten till en rättvis och individuell prövning. Oxfordforskaren Ruben Andersson skriver i boken ”Age of Security” att det politiska utrymmet kring migrationskontroll i praktiken upphört att existera. I stället har gränsen blivit en arena där etablerade politiker och extremhögern tävlar om att visa upp sina dystopiska fantasier, konstaterar han.

Retoriken har skärpts i flera länder. Efter sommarens gränsincident i Ceuta, den spanska enklaven på Afrikas nordkust, beskrev SD-ledaren Jimmie Åkesson händelsen som ”inget mindre än en invasion”. Donald Trump talade om krig och Expressen använde ordet ”migrantinvasion”. Statsminister Ulf Kristersson sade sig vara ”bekymrad” och varnade för ”nytt migrationskaos”. DN:s Sigrid Melchior konstaterade i en analys att ökad externalisering riskerar att göra länder vid EU:s yttre gräns till föremål för utpressning.

Externaliseringen – att rika länder lägger ut gränskontroll och asylhantering på fattigare stater – har gått från ytterkantsidé till politik. Storbritannien tvingades skrota Rwandaplanen, men är inte ensamt om ambitionen. I fjol tecknade Australien ett avtal med Stillahavsön Nauru, som mot ersättning tar emot migranter utan andra alternativ. Ett centralt syfte med EU:s nya asylregler är att medlemsländerna ska kunna skicka människor till förvarsläger utanför unionen. Arbetet har inletts med Danmark i spetsen. Forskningsinstitutet Sieps har varnat för att människor som hänvisas till ”säkra” tredjeländer kan skickas vidare, vilket skulle strida mot asylrättens kärna.

Ekonomhistorikern Rasmus Fleischer jämför i tidskriften Brand dessa uppgörelser med de barnauktioner som hölls i Sverige fram till början av 1900-talet. ”Så fort en brutaliserad politik gör det möjligt att bortse från all medmänsklighet och från folkrättens formaliteter, vad återstår då? Marknadens kyligt rationella lösning: ge de oönskade människorna ett negativt pris. Betala för att slippa dem”, skriver han.

Migration har även använts som ett medvetet påtryckningsmedel. Statsvetaren Kelly M. Greenhill visar i boken ”Weapons of Mass Migration” (2010) hur migrationsbaserade påtryckningar i över ett halvsekel varit ett framgångsrikt verktyg. När EU 2004 hävde vapenembargot mot Libyen var det direkt kopplat till att stoppa inflödet av nordafrikanska migranter. Enligt Greenhill utnyttjade Khadaffi Europas oro för okontrollerad invandring. Knappt tio år senare rapporterades hur libyska soldater tvingade flyktingar att sätta sig i rangliga båtar på Medelhavet, tänkta som projektiler mot Europa. Även EU:s Natopartner Turkiet har använt migration som påtryckningsmedel.

I språkbruket kring migration beskrivs människor ofta som ”strömmar” och ”vågor” – i Sverige gärna som ”volymer”. 2015 talade Storbritanniens premiärminister David Cameron om en ”svärm” som försökte ta sig till landet, och Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble varnade för en ”lavin” av flyktingar. Bilden av migranter som en invasionsstyrka är dock inte bara retorisk. Forskaren Reece Jones beskriver i boken ”Violent Borders” hur gränserna under de senaste decennierna militariserats med växande finansiering, fler anställda och alltmer avancerad övervakningsteknologi.

Under 1900-talet var gränser mest linjer på kartan som bara bevakades i krigstid. I dag är idealet gränsen mellan USA och Mexiko, där skyddet riktas mot människor som söker skydd eller ett bättre liv. I USA har spårningsteknologi från Afghanistan och Irak fått nytt liv i gränsbevakningen, och med Trump i Vita huset har ICE:s väpnade styrkor framkallat ett belägringstillstånd på många håll. Även inom EU har det extrema normaliserats: för tio år sedan sade den grekiske högerextremisten Thanos Plevris att säkra gränser kräver döda flyktingar. I fjol utsågs han till Greklands migrationsminister.

Samma mönster återkommer i Valeria Luisellis roman ”Början mitt slut”, som inleds på Sicilien. Där väntar nyanlända migranter i parkerna medan italienska valaffischer uppmanar dem att återvända till Afrika. Huvudpersonens mormor lämnade en gång Sicilien med båt västerut för att aldrig återvända. ”Det är svårt att föreställa sig att européer för bara hundra år sedan begav sig till Latinamerika för att fly fattigdomen”, tänker hon, ”och svårt att förstå att de nu beter sig som om det aldrig har hänt dem.”

Forskningen om gränsernas utveckling pekar mot att militariseringen och retoriken om invasion fyller en tydlig funktion: att likna människor på flykt vid en invasionsstyrka skapar utrymme för allt hårdare våld. Ytterst handlar det om rätten att skjuta för att döda.