Hennes fuck off till tumören är en underbar cancerkaramell

”Cancer dance” är titeln på en föreställning som just nu väcker uppmärksamhet inom svensk scenkonst. Det handlar om ståupp-teater på liv och död, där det fysiska uttrycket står i centrum. Nadja Hjorton, som står bakom verket, beskrivs av Dagens Nyheters kritiker Lisa Boda som en konstnär som gör tramsigt allvarlig scenkonst – en genre där humor och allvar inte utesluter varandra utan tvärtom förstärker varandra.

Föreställningen riktar sig till en bred publik: de som har haft cancer, de som lever med en diagnos i dag och de som någon gång riskerar att drabbas. Med andra ord i praktiken alla, även om få vågar säga det högt. Det är just den öppenheten som gör ”Cancer dance” till något mer än underhållning.

### Ett fysiskt uttryck bortom orden

Det som särskiljer ”Cancer dance” från traditionell ståupp-komik är den starka fysiska närvaron. Hjorton använder kroppen som ett språk i sig, där rörelser och gester kompletterar – eller ibland ersätter – orden. Det är ett sceniskt grepp som för tankarna till samtida performancekonst, men med en tillgänglighet som sällan finns i den genren.

Lisa Boda framhåller i sin recension att det tramsiga blir en ingång till det allvarliga. Genom att våga vara larvig öppnar Hjorton upp för ett allvar som annars kan vara svårt att närma sig. Resultatet är en föreställning som berör på flera nivåer och som lämnar publiken med en känsla av att ha sett något äkta.

### Scenkonst som bearbetning

Att använda scenen för att bearbeta sjukdom och existentiella frågor är ingen ny företeelse. Men det sätt på vilket Hjorton blandar genrer och uttryck är ändå ovanligt. Där många tidigare verk om cancer har valt en dokumentär eller dramatisk form, väljer hon ståuppens direkthet och improvisationens frihet. Det skapar en närhet till publiken som sällan uppnås i mer traditionella teaterformer.

Föreställningen kan också ses som en del av en bredare trend inom nordisk scenkonst, där gränserna mellan komedi, performance och personlig berättelse allt oftare suddas ut. Allt fler konstnärer väljer att arbeta med självbiografiskt material, ofta med smärtsamma eller tabubelagda ämnen, men med en ton som är både självutlämnande och distanserad på samma gång.

### En konstnär med mod

Nadja Hjorton är ingen nykomling inom svenskt kulturliv. Hon har tidigare uppmärksammats för sitt arbete med att kombinera humor med svåra ämnen, och ”Cancer dance” befäster hennes position som en av de modigare rösterna i samtiden. Att ta sig an cancer – en sjukdom som fortfarande är omgärdad av rädsla och tystnad – kräver både personligt mod och konstnärlig precision.

Recensionen i Dagens Nyheter ger bilden av en föreställning som inte är rädd för att krocka. Det tramsiga och det allvarliga, det fysiska och det verbala, det personliga och det universella – allt ryms på samma scen. Det är en balansgång som hade kunnat fallera hos en mindre säker artist, men som hos Hjorton framstår som genomtänkt och naturlig.

### Varför föreställningen behövs

I en tid där allt fler människor drabbas av cancer – och där fler överlever – växer behovet av berättelser som inte bara handlar om sjukdomens medicinska aspekter utan om livet med och efter diagnosen. Kulturen har en viktig funktion här. Den kan skapa sammanhang, erbjuda spegling och ge språk åt det som annars är svårt att formulera.

”Cancer dance” fyller den funktionen. Genom att blanda allvar med humor visar den att det är möjligt att möta sjukdomen med både ögonen öppna och ett leende på läpparna. Det gör föreställningen relevant inte bara för dem som själva är drabbade, utan för alla som någon gång har stått bredvid någon med en diagnos – eller som vet att de en dag kan komma att göra det.

### Scenkonst med avtryck

Om recensionen i Dagens Nyheter är något att gå efter har Hjorton lyckats skapa något som stannar kvar hos publiken efter att applåderna klingat av. Att göra scenkonst om cancer utan att det blir sentimentalt eller pekoralistiskt är en konst i sig. Att dessutom göra det med humor och fysiskt uttryck gör ”Cancer dance” till en föreställning som sannolikt kommer att diskuteras långt efter att den har haft sin sista föreställning.

För den som söker en scenupplevelse som utmanar, berör och roar i en enda rörelse – och som inte är rädd för att ta sig an de stora frågorna – är ”Cancer dance” ett tydligt tips. Med Nadja Hjorton på scen blir cancer inte bara en diagnos utan också en utgångspunkt för konst som faktiskt betyder något.