Hundraårige Leon Weintraub: ”Mördarna är alla borta, och jag lever”

Leon Weintraub är spänstig, rakryggad och snabb i sinnet. Han fyllde nyligen 100 år, men för den som ser honom stå på en skolscen i Berlin vore det lätt att tro att han fortfarande kan klättra i istäckta stolpar för att dra elledningar – en yrkesskicklighet som en gång räddade hans liv i ett tyskt arbetsläger.

När Weintraub kliver in i auditoriet på Montessori-gymnasiet i Berlin tystnar sorlet. I mörk kostym, blå skjorta och en blåspräcklig fluga slår han sig ner i en fåtölj och blickar ut över ett hav av tonåringar. I en och en halv timme berättar han om gettot i Lodz, transporten till Auschwitz och befrielsen som kom oväntat i en skog i Schwarzwald. Röstens låga, distinkta ton håller eleverna i ett järngrepp.

Weintraub föddes 1926 i polska Lodz, en stad där över trettio procent av befolkningen var judisk. Fadern dog tidigt och modern drev ett tvätteri i två rum där familjen, bestående av Leon och hans fyra systrar, också bodde. När tyska armén marscherade in den 8 september 1939 förändrades allt. Leon var då tretton år.

– De tågade in längs huvudgatan, kolonn efter kolonn. Stövlar med spiksulor som dånade mot gatstenarna. Jag ryser fortfarande när jag tänker på det, minns han.

I början av 1940 tvingades familjen in i gettot i Lodz, som tyskarna döpte om till Litzmannstadt. Leon fick arbete som elektriker, ett jobb som höll honom vid liv och senare skulle visa sig avgörande i både Gross-Rosen, Flossenbürg och Natzweiler-Struthof.

Sommaren 1944 började nazisterna upplösa gettot. Leon byggde ett gömställe bakom garderoben där hela familjen kunde gömma sig. De klarade flera kontroller, men till sist upptäcktes de. Transporten till Auschwitz varade i tre dygn. Väl framme möttes de av skrikande vakter och kaos. Leon slet åt sig sin ryggsäck, men en vakt tog den ifrån honom – den innehöll en frimärkssamling som aldrig mer syntes till. Modern Natalia och moster Eva mördades direkt i gaskamrarna.

Leon placerades i ungdomsblock 10. Efter några veckor fick han syn på en grupp nakna män mellan block 16 och 18. De sades ska skickas utanför lägret för arbete. Utan en sekunds tvekan klädde han av sig och trängde sig in i gruppen. Inga vakter märkte något. Kort därefter gasades hela ungdomsblock 10 ihjäl. De andra männen i gruppen hade redan registrerats och fått nummer tatuerade på armen. Tyskarna upptäckte aldrig att Leon saknade tatuerat nummer.

I slutet av april 1945 placerades fångarna på ett tåg för vidare transport. Plötsligt hördes flygplansmotorer och explosioner – tåget stannade och fångarna drevs ut i en skog i Schwarzwald. Efter en stund insåg de att vakterna hade försvunnit. SS-männen hade kastat sina uniformer utmed vägen och flytt. De utmattade männen vandrade vidare och mötte slutligen en beväpnad fransk soldat. Han riktade pistolen mot dem, men när han såg fånguniformernas bokstäver KL, ”Konzentrationslager”, sänkte han vapnet och sträckte fram handen. Weintraub vägde då 35 kilo.

Efter kriget återfann han tre av sina systrar som överlevt Bergen-Belsen. Han studerade medicin vid universitetet i Göttingen och blev senare gynekolog och överläkare i Warszawa. 1969 flyttade han till Sverige efter en antisemitisk våg i Polen, där han förlorade jobbet och sitt medborgarskap.

Trots allt har Weintraub valt att återvända till Tyskland gång på gång. I fyrtio år har han föreläst i skolor i Sverige, Tyskland och Polen. Hans budskap är tydligt – bojkotta inte språket, men glöm aldrig historien. Högerradikala partiet AFD:s framgångar oroar honom djupt. Han kallar dem ”Inget alternativ för Tyskland” och varnar för vad som skulle hända om de tog makten. Våren 2024 mötte han AFD-politiker i Hannover och sade rakt ut att de ”tar upp tankar som var orsaken till miljoner människors död”.

Samtidigt är han hoppfull. För några år sedan besökte han Nürnberg, där Hitler höll sina massmöten. Han fotograferades på balkongen där diktatorn en gång stod.

– Jag tittade ut över det tomma fältet och kände djup tillfredsställelse. De är alla borta. Och jag lever.