Michael Verdicchios Augustnominerade bok ”Pojken med nallen. De gömda barnen – och kampen som förändrade Sverige” har blivit en av årets mest uppmärksammade sakprosautgivningar. Boken är utgiven på Norstedts, omfattar 380 sidor och tar sig an ett ämne som länge legat i skuggan av den svenska välfärdshistorien: hur samhället under stora delar av 1900-talet stängde in människor med funktionsnedsättningar på anstalter.
Verdicchio är grävande reporter på Göteborgs-Posten. Som 18-åring fick han arbete som personlig assistent åt Ola Martinsson, som var något äldre och född med cp-skada. Ola avled under covid-pandemin, och boken blir ett slags bokslut över hans liv. Verdicchio skildrar sin egen osäkerhet och hur Ola med tålamod och humor hjälpte honom att hitta rätt. Genom Ola lärde han känna Olas far, Åke Martinsson, en slöjdlärare som var pionjär inom folkrörelsen för funktionshindrades likaberättigande. Berättelsen om far och son utgör bokens känslomässiga och politiska kärna.
Den historiska delen kretsar kring Stretered, en sluten sinnesslöanstalt utanför Göteborg. Dit kunde människor skickas oavsett om de hade en synskada, en rörelsenedsättning eller en intellektuell funktionsnedsättning. Gränserna mellan olika diagnoser var flytande, och många hamnade i samma system. Anstalten var en del av ett större mönster som växte fram i Sverige och internationellt under tidigt 1900-tal. Verdicchio har gått igenom Stretereds arkiv och är en av de första att göra det. Journalerna han återger visar hur människor dokumenterades, kategoriserades och utsattes för övergrepp.
Boken har fått en blandad men engagerad mottagning. I en recension i Dagens Nyheter skriver Ola Larsmo att Verdicchio ibland låter genreval och stil stå i vägen. Det gäller framför allt valet att skriva om anstaltens journaler till noveller. Enligt Larsmo skjuter det in ett element av fiktion mellan läsaren och dokumentens verklighet. Han menar att en författare måste bestämma sig för om det man skriver är reportage eller roman. Larsmo anser att boken vill för mycket och att materialet egentligen räcker till två böcker. Samtidigt hyllar han skildringen av Åke och Ola Martinssons långa kamp för demokratiska rättigheter.
Larsmo efterfrågar också mer av den forskning som finns om sinnesslövård och tvångssteriliseringar. I boken intervjuas historikern Maija Runcis, men stora delar av forskningsfältet lämnas därhän. Verdicchio nämner att synen på funktionsnedsättningar började förändras vid mitten av 1950-talet, men förklarar inte varför. Inte heller varför samhället från början valde att sortera ut stora grupper ur det som ansågs vara ett friskt samhälle. Det är frågor som enligt Larsmo fortfarande väntar på ett svar.
Boken lyfter fram personer som var centrala i förändringsarbetet. Medicinalrådet Karl Grunewald var en av dem som arbetade för att öppna anstaltsvärlden. Sveriges första handikappminister Bengt Lindqvist presenteras också i helfigur. Tillsammans illustrerar de hur rättighetsfrågor gradvis flyttade in i den politiska mainstreamen och fick betydelse för hela samhället.
”Pojken med nallen” har därmed blivit mer än en bok om ett enskilt öde. Den sätter in funktionshinderfrågor i en bredare samhällshistorisk kontext och bidrar till en pågående omvärdering av den svenska välfärdsstatens baksidor. Augustnomineringen har gett boken ett betydligt större genomslag än vad en sakprosa om ett smalt ämne annars brukar få. För läsare som vill förstå hur synen på människor med funktionsnedsättningar har formats, och hur den har förändrats, fyller boken en viktig funktion.
Enligt Ola Larsmo återstår dock berättelsen om Stretered att skriva i sin helhet. ”Pojken med nallen” är både ett porträtt av en familjs kamp och en påminnelse om hur samhällen kan behandla dem som inte passar in.
