Johanna Frändén: Alla vet att studentupproren inte kommer till Sverige

En fastighetsmäklare söder om Paris är uppgiven. Förstörelsen efter upploppen den 17 oktober är omfattande, men det som bekymrar honom mest är att de egna praktikanterna tycks acceptera det som skett. ”Men vad ska man göra? Till och med våra praktikanter tycker ju att det där är okej”, säger han och rycker på axlarna.

Anekdoten är talande. Den senaste veckans opinionsmätningar i Frankrike visar att en klar majoritet av befolkningen fördömer våldet, men att mer än hälften av landets 18–24-åringar säger sig förstå det. Detta trots att mycket tyder på att förstörelsen planerades i förväg av kriminella nätverk.

Upploppen har också dragits in i en hård politisk kamp om tolkningen. Medan internationella radikalhögern, med påhejande från Kreml, har försökt beskriva det hela som rasupplopp, har den franska debatten i stället kommit att handla om den autonoma ultravänstern. De svartklädda anarkister som brukar kallas Black bloc har under flera år tagit över stora sociala rörelser i landet, trots att de är en liten minoritet i demonstrationstågen. Även högerextrema gäng har infiltrerat protesterna, bland annat i södra Frankrike.

Bilden av vilka som låg bakom upploppen är fortfarande splittrad. I Limoges, där delar av stadshuset förstördes i en anlagd brand, kallade den konservative borgmästaren Guillaume Guérin våldsverkarna för ”ett gäng studenter som tror de är Robespierre”. Han pekade samtidigt på ”ungdomar från fina vita familjer som står och applåderar detta”. Hans uppgivenhet var tydlig, men frågan är om den ger en rättvis bild.

En exakt redogörelse för vem som gjorde vad den 17 oktober kanske aldrig blir känd. Majoriteten av de gripna är över gymnasieåldern, och många tycks ha nåtts av uppmaningar till butiksplundring via sociala medier. Ryska botnätverk bedöms ha utnyttjat läget för påverkansoperationer.

Frankrike förbjuder statistik utifrån etniskt ursprung, men de namn som förekommit i de snabbrättegångar som hållits i Paris – Souleyman, Benoît, Ibrahima och Vincent – antyder en ovanlig allians mellan förortens unga män och innerstadens revolutionärt sinnade.

Att jämföra med svenska förhållanden är vanskligt. När det gäller demonstrationer och upplopp är det direkt missvisande. De svenska högerröster som varnar för att ”det kan hända här också” överskattar likheterna. I Frankrike startade skolprotesterna i Parisförorten innan de flyttade in till staden, där först elitgymnasierna och sedan de stora prestigeuniversiteten hakade på.

Översatt till svenska omständigheter skulle det motsvara att elever på Angeredsgymnasiet i Göteborg blockerade sina skolor, att studenter på Chalmers och Handelshögskolan byggde barrikader i solidaritet – och att Avenyn till slut plundrades på varor kvällstid. En sådan utveckling är svår att föreställa sig i Sverige, trots att svenska gymnasieelever har flera konkreta skäl att protestera. Många går i skolor som drivs av bolag med vinstintresse, samtidigt som resurserna till behöriga lärare och böcker minskar.

Ändå uteblir de svenska protesterna. Det kan bero på att det handlar om två helt olika generationer. Medan Moderaterna vann det svenska skolvalet i höstas och Socialdemokraterna kom tvåa, är den unga franska generationen den mest politiskt radikala och splittrade på många år. Så mycket som 70 procent av unga fransmän uppger att de tänker rösta på något ytterkantsalternativ i vårens presidentval. Som jämförelse fick Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna tillsammans 25 procent i det svenska skolvalet.

Den vänsterradikale Jean-Luc Mélenchon lockar i vissa mätningar nästan varannan fransk förstagångsväljare. Han ser ut att gå till en andra valomgång, där han sannolikt förlorar mot högerpopulisten Marine Le Pen. Skulle det hända kan oroligheterna nå nya nivåer. Politiska upplopp på Paris avenyer är inte längre otänkbart.

Än så länge är det bara oktober, och Frankrike förbereder sig för ännu en lördag av gatuprotester.