I september släppte Svenska Bibelsällskapet en nyöversättning av Nya testamentet. För första gången sedan Bibel 2000 presenteras nu en ny svensk tolkning av de texter som ligger till grund för den kristna tron. Redan i Herrens bön möter läsaren en ändring. Den välkända raden ”Vår fader, du som är i himlen” har fått en ny lydelse.
Svenska Bibelsällskapet grundades 1815 och har som uppgift att översätta och sprida Bibeln. Den nya utgåvan är en fullständig nyöversättning, inte en språklig putsning av tidigare versioner. Arbetet har letts av en redaktionskommitté med deltagare från olika kyrkliga traditioner. En av medlemmarna, Jonas Holmstrand, förklarar att kommittén hela tiden vägt två krav mot varandra: texten ska vara trogen de grekiska grundtexterna och samtidigt tala ett svenskt språk som inte låter konstgjort. Det är en balansgång som präglat hela projektet.
Att Herrens bön är känslig är inte svårt att förstå. Få bibeltexter har lästs, reciterats och sjungits i samma utsträckning. Många har orden i ryggmärgen. ”Vår fader, du som är i himlen” är för många en ingång till bönen, och när en sådan formulering ändras uppstår frågor. Holmstrand menar dock att just sådana texter måste få vara levande. En översättning som låser fast språket i en svunnen tid riskerar att göra även innehållet avlägset.
Bibelsällskapets arbete sker i ett spänningsfält mellan vetenskap, teologi och fromhetsliv. Det är en översättningsverksamhet som inte kan jämföras med skönlitteratur. Varje ord bär på en tolkningshistoria, och församlingar runt om i landet kommer att använda just den här texten i gudstjänster, dop och konfirmation. Därför har redaktionskommittén också behövt förhålla sig till hur ord uppfattas i dag, inte bara vad de betydde för tvåtusen år sedan.
En av de svåraste uppgifterna är att hantera centrala teologiska begrepp. Grekiskan har ord med betydelser som inte alltid låter sig översättas rakt av. Ett enda grekiskt ord kan kräva en hel svensk sats för att komma åt innebörden. Här gäller det att hitta en väg som inte blir förklarande men ändå begriplig. Holmstrand betonar att det inte finns något självklart svar – översättning är alltid en kompromiss.
Den nya utgåvan presenteras i ett läge där religionens roll i Sverige har förändrats. Färre är medlemmar i kyrkorna, och många har en ytlig relation till Bibeln. Samtidigt är bibeltexterna fortfarande närvarande i samhället, i skolans litteraturhistoria, i konsten och i debatter om etik. En nyöversättning blir därmed också en kommentar till vår tid: den visar hur vi förstår de gamla texterna just nu. Den läses dessutom av många som inte är kyrkligt aktiva.
Det är ännu för tidigt att säga hur den nya översättningen tas emot i församlingarna. En del kommer att välkomna den, andra kommer att hålla fast vid äldre formuleringar. Historiskt har varje nyöversättning väckt debatt, och den här lär inte bli ett undantag. Så har det varit sedan reformationen – när bibeltexten får ett nytt språk, prövas också läsarens relation till välbekanta ord. Men arbetet är ändå på sikt en nödvändig del av en levande språktradition. Utan nya översättningar stelnar texterna, och till slut slutar de att tala till nya generationer.
Jonas Holmstrand vill gärna se arbetet på det sättet. Att göra en nyöversättning av Nya testamentet är inte att göra sig av med traditionen, utan att föra den vidare. Nya testamentet är en samling texter som under århundraden format människor, samhällen och språk. Att ansvara för en ny version av dessa texter är därför ett arbete som kräver både kunskap och ödmjukhet. Det är en medveten hållning, inte ett försvar för förändring till varje pris.
Med den nya utgåvan har Svenska Bibelsällskapet tagit ett steg in i en ny tid. Exakt hur mycket som ändrats i Herrens bön och i andra välkända avsnitt återstår för läsarna att upptäcka. En sak är i alla fall säker: texterna kommer att fortsätta läsas, citeras och diskuteras. Det är just det som gör en översättning till något mycket mer än en språklig övning.
