Ingrid Carlberg, ledamot av Svenska Akademien och prisbelönt författare, har gett ut en ny biografi över Anna Maria Lenngren – en av den svenska litteraturhistoriens mest gåtfulla gestalter. Boken ”Den osynliga ledamoten. Poeten Anna Maria Lenngren i upplysningens Sverige” har utkommit på Norstedts och omfattar 384 sidor.
Lenngren är för eftervärlden kanske främst känd för dikten ”Några ord till min k. dotter, ifall jag hade någon”, som publicerades i Stockholms Posten den 25 april 1798. Dikten, trettiotre verser lång, uppmanar dottern att avstå från läsning och skrivande. ”Med läsning öd ej tiden bort, vårt kön så föga det behöver; och skall du läsa, gör det kort, att såsen ej må fräsa över!” Rader som blivit några av den tidiga svenska litteraturens mest citerade – men också mest omdiskuterade.
Vad dikten egentligen säger har sysselsatt litteraturvetare i generationer. Är den ren satir, skriven med ironisk udd mot tidens kvinnosyn? Eller uttrycker den en uppgivenhet som speglar författarens egen situation? Samtida läsare tycks inte ha uppfattat den som satir, medan de flesta i dag gör det. Flera strofer är dock svåra att tolka ironiskt, och tonen växlar markant genom dikten.
Frågan är central i Carlbergs bok. Lenngren var gift med redaktören för Stockholms Posten och rörde sig i den litterära elitens innersta krets. Tillsammans med bland andra Johan Henric Kellgren, ledamot av den unga Akademien och beundrande skribentkollega, uppfattades hon som en röst för upplysning, förnuft och framsteg. Hennes satiriska verskonst, elegant och syrlig, uppskattades i såväl slottsgemaken som den växande medelklassens hem. Dikterna hade ofta en dagsverskaraktär med nästan reportagemässigt skarpa iakttagelser av storstadslivet, inte sällan med drag som påminner om Bellmans.
Men de personliga spåren efter Lenngren är få. Hon efterlämnade varken brev eller dagböcker i någon större omfattning – maken, som överlevde henne, sparade inget i onödan. Carlberg har därför fått närma sig sitt ämne på ett annat sätt än den traditionella biografin tillåter. Undertiteln är talande: boken handlar minst lika mycket om tiden som om Lenngren själv.
Det greppet visar sig oväntat klargörande. Lenngrens levnad sammanfaller till stora delar med Gustav III:s regeringstid – en period som inleddes med ljusa förhoppningar om levande kultur och tankefrihet, men som i flera dramatiska vändningar kom att kvävas i repression och censur. Den utvecklingen fick direkt återverkan på Lenngrens skrivande.
Hon kom från Uppsala, där fadern var professor vid universitetet och herrnhutare – en religiös riktning med starkt jämlikhetssträvande ideal. Därifrån fick hon med sig en för tiden radikal syn på kvinnors möjligheter. Hon skrev tidigt i lokala tidningar, senare i Stockholmspressen, och utvecklade efterhand en allt tydligare smak för satir, riktad inte minst uppåt – mot flärd, högfärd och högreståndskvinnor som värderade porslin och inredning högre än bildning och litteratur.
Paradoxalt nog levde hon själv i allt yttre just så som hon rådde diktens dotter. Hon skydde uppmärksamhet, gömde undan böckerna hemma och tackade nej när Akademien ville ge henne litterära priser. Hennes ställning var märklig: högt uppburen av manliga likar, med blygsam kvinnlighet som osynlighetskappa.
Men när ”Några ord till min k. dotter” trycktes 1798 hade även den garderade positionen börjat vackla. Censurens tumskruvar hade dragits åt, satiriker tvingats tygla sig, insändarspalterna blivit alltmer misogyna – och hennes identitet hade just röjts offentligt. En skyddande strategi hade spruckit.
Carlbergs tolkning är att Lenngrens syn på kvinnans ställning knappast hade ändrats, men att hon nu, medelålders, visste mer än de flesta om det pris intellektuella kvinnor kan få betala. Tonen i dikten är fortfarande ironisk, men också rätt uppgiven. Mycket riktigt kom den produktiva författarinnan under de följande tio åren att knappt publicera någonting alls.
Med lätt hand tecknar Carlberg en bild av ett livfullt författarskap och hur det villkoras av sin samtid. Den skygga Lenngrens personliga konturer blir kanske inte så mycket skarpare, men fonden framträder desto tydligare: det kraftfält hon rörde sig i som skrivande kvinna. Ett omtumlande tidevarv där frihetens vindar förbyttes i ett mörkt och bakåtsträvande kulturklimat – sorgligt välbekant, konstaterar Lars Linder i sin recension i Dagens Nyheter, också tvåhundra år senare.
