Den svenska musikdebatten har fått nytt bränsle efter att Sara Martinsson i Dagens Nyheter den 2 oktober varnade för att det svenska musikundret är på väg att dö. I sin text lyssnar hon på Fanny Avonnes debutalbum och menar att dagens musikscen präglas av likriktning. Hennes förklaring är att nedskärningar i kulturbudgeten, genomförda av högerpolitiken, har tvingat artister att anpassa sig alltför hårt till marknaden. Resultatet, enligt Martinsson, är att alltför många nya akter formas i samma mall och att det drabbar bredden och det konstnärliga modet.
Den bilden utmanas dock av flera exempel på band och artister som under senare år byggt starka karriärer utanför de största strömningstjänsternas topplistor. Göteborgsbandet Terra kom nästan från ingenstans och har på kort tid vuxit till ett av landets mest älskade liveband med sin ösiga garagerock. Junior Brielle, med rötterna i Jämtland, släppte tidigare i år sin hittills starkaste låt i form av ”Blekt porslin”. David Ritschards country med utgångspunkt i Södermalm, Daniela Rathanas balladrock, Division 7:s hudlösa raka rock, Ellen Krauss singer-songwriter-material, Solens bredare totalmusik och Valter Nilssons storbandsrock har alla lockat publik och sålt ut scener runt om i landet. Inom kort väntas också Nektar göra samma resa.
Även publikens engagemang talar emot bilden av en döende scen. Folk lämnar konserterna svettiga och med tappade röster. När Hemliga Klubben spelade på Södra Teatern i Stockholm för några år sedan fick konserten avbrytas för att golvet gick sönder – publiken hoppade så mycket att lokalen inte höll. Det är knappast ett tecken på att det svenska musiklivet håller på att tyna bort, enligt debattören som svarar på Martinssons text.
Poängen är att det fortfarande finns gott om ny, svensk musik som engagerar människor på riktigt. Artisterna växer fram organiskt från olika delar av landet snarare än att destilleras fram i studior av producenter i labbrockar. Att de inte alltid syns i radio eller på de största spellistorna betyder inte att de saknar publik. Tvärtom, menar debattören, tyder den breda utvecklingen på att den svenska musikscenen mår bättre än vad debatten ibland ger sken av.
Samtidigt är det inte självklart att anpassning till marknaden är ett hot. Att göra musik som folk faktiskt vill lyssna på har varit grunden för det svenska musikundret, skriver debattören. Abba, Robyn, Europe, Avicii, The Hives, Zara Larsson, Roxette och Max Martin har alla nått framgång genom att skapa låtar som tilltalat en bred publik. Det är just därför de har blivit hittar, artister har blivit stora och världen har börjat tala om ett svenskt musikunder. Att säga att marknadsanpassning i sig skulle vara ett hot mot musiken blir därför en alltför förenklad bild.
Martinsson har förvisso rätt i att en del musik som spelas i radio kan upplevas som själös, överproducerad och likriktad. Men det är inte ett nytt fenomen. Även före Tidöregeringens tillträde och de kritiserade nedskärningarna i studieförbunden, som inleddes 2022, fanns det gott om anonym radiopop. Skillnaden är att utbudet i dag är betydligt större och mer lättillgängligt, vilket gör att både breda hitlåtar och mer nischad musik kan nå sina lyssnare parallellt.
Frågan om vem som bär ansvaret för en eventuell likriktning engagerar därför många i musikbranschen. Debatten handlar inte bara om enskilda artister utan om villkoren för hela den svenska musikproduktionen. Efter flera decennier av internationella framgångar har svensk populärmusik etablerats som en viktig exportnäring, och frågan om hur nya talanger tas om hand är därför både kulturellt och ekonomiskt betydelsefull.
Den som, likt Martinsson, tycker att Molly Hammar, Felix Sandman och Fanny Avonne är trista har lyckligtvis ett stort utbud av annan ny svensk musik att välja mellan, skriver debattören. Och att lägga skulden för en eventuell likriktning på kulturminister Parisa Liljestrand och regeringens politik är inte övertygande. Snarare handlar det om att blicka bortom de mest spelade låtarna och upptäcka den bredd som faktiskt finns där ute. Om man orkar skrapa lite på ytan, menar debattören, visar det sig snabbt att det svenska musikundret ser betydligt friskare ut än vad rubrikerna antyder.
