Ljuvlig Stevie Wonder hade förtjänat en värdigare inramning

Sara Martinsson såg Stevie Wonder i Stockholm och sammanfattar konserten med en dubbel bild. Musiken står i centrum, men inramningen förtjänar kritik. Det är en slutsats som rymmer både respekt och en tydlig markering: artisten är fortfarande ett musikaliskt kraftfält, men föreställningen runt honom håller inte samma nivå.

Stevie Wonder är sedan länge en av pophistoriens mest centrala gestalter. Han föddes i Saginaw, Michigan, och var bara elva år när han skrev på för Motown. Under 1960- och 1970-talen utvecklades han från underbarn till en vuxen artist med en närmast unik förmåga att blanda soul, funk, jazz och politiska texter. Album som Talking Book, Innervisions och Songs in the Key of Life brukar räknas till 1900-talets viktigaste. Hans låtskatt, med exempel som Superstition och Sir Duke, har blivit en referenspunkt för flera generationer musiker.

Med 25 Grammypriser och en karriär som sträcker sig över sex decennier hör han till de artister som inte längre behöver bevisa något. Ändå är varje konsert med honom något särskilt. Han har uppträtt allt mer sällan på senare år, och för många i publiken är det första – och kanske enda – gången de får se en av Motowns sista levande giganter. Det gör konserterna till något mer än ett vanligt turnéstopp.

Sara Martinsson lyfter fram just konsertens musikaliska kärna. Hennes omdöme att Stevie Wonder sätter musiken i centrum ska inte läsas som en självklarhet. Det är ett val. På en scen där mycket av produktionen verkar ha hamnat i bakgrunden, eller inte skapat rätt atmosfär, blir artisteriet själva bäraren av kvällen. Hon skriver att det är musiken som gör konserten värd att minnas, men att inramningen – det vill säga scenografi, ljus och den visuella gestaltningen – borde ha lyfts till samma nivå.

Det är en invändning som sträcker sig bortom den enskilda konserten. Livebranschen har under senare år blivit allt mer beroende av etablerade artister med en trogen publik. Nostalgiturnéer fyller arenor, och biljettintäkterna från storstäder som Stockholm är en viktig del av ekonomin. Låtkataloger har dessutom blivit en egen tillgångsklass, där verk av artister som Wonder värderas högt. Men när de yttre produktionsvärdena inte håller måttet, vilar pressen på artisten själv. Det fungerar när artisten heter Stevie Wonder. Ändå är det en bräcklig modell.

Stockholm har en särskild ställning i Skandinavien när det gäller internationella konsertsatsningar. Staden är ofta en av de första nordiska destinationerna under en turné, och recensioner härifrån kan påverka hur resten av Norden tar emot en produktion. Därför är Sara Martinssons text inte bara en kommentar om en enskild kväll. Den ställer en större fråga om vad publiken får för pengarna och vilken nivå som ska krävas när en världsartist gästar.

För Stevie Wonders del är den konstnärliga positionen sedan länge ohotad. Hans röst, klaviaturspel och förmåga att skapa kontakt med publiken bär en konsert långt. Men inramningen är inte en detalj. Den formar hur publiken upplever helheten, och när en legend uppträder blir kravet på helhet större.

Sara Martinssons recension landar därför i en slutsats som både hyllar och ifrågasätter. Hon skriver att musiken står i centrum, men att den hade förtjänat en värdigare inramning. Det är en formulering som ger artisten rättvisa och samtidigt riktar blicken mot det som saknades. I en tid då konsertupplevelser allt oftare byggs på storslagna produktioner, visar denna recension att det finns artister som kan resa sig över det – men att de inte ska behöva göra det ensamma.