Sofia Norlin: Därför är jag en del av protesterna i Frankrike

Den franska skolstrejken har vuxit till en av de bredaste proteströrelserna i Frankrike på flera år. I Paris talas det om nära en miljon deltagare. Det är inte bara studenter som demonstrerar: lärare, vårdpersonal, brandmän, statsanställda, filmarbetare, konstnärer, advokater och lantbrukare har anslutit sig. Kravet är social rättvisa, likvärdig utbildning och klimatomställning.

Bakgrunden är en skola som under lång tid varit hårt pressad. Förorternas skolor beskrivs som nergångna, med omfattande lärarbrist. Samtidigt har det digitala antagningssystemet Parcoursup, som infördes 2018, fått kritik för att missgynna elever från utsatta områden. Enligt debattörer sorteras elever med höga betyg bort på grund av var de bor eller vilken skola de går i. Systemet upplevs därmed förstärka sociala klyftor i stället för att minska dem.

Proteströrelsen har dock inte varit helt fredlig. I anslutning till demonstrationerna har grupper av maskerade personer krossat skyltfönster, tänt eld på bilar och plundrat butiker. Teknikjätten Apples butik i Lille vandaliserades under de landsomfattande protesterna. Dessa grupper kallas ofta ”les casseurs” eller ”svansen”. Enligt demonstranterna attackerar de först efter att de fredliga demonstrationstågen passerat.

Författaren Edouard Louis har i en analys i tidningen Libération skrivit att våldet kan förstås som ett uttryck för en social misär som samhället ignorerar. Han betonar samtidigt att det inte ska romantiseras. Flera demonstranter menar att förstörelsen gör att medierna fokuserar på våld i stället för på politik, och att sakfrågorna därmed hamnar i skuggan.

Polisen har svarat med hårda tag. Vittnen beskriver hur fredliga demonstranter stängts in på trånga gator och attackerats med tårgas. Flera minderåriga, journalister och sjukvårdspersonal uppges ha slagits utan att själva ha utövat våld. FN:s människorättsorgan och Amnesty International France har riktat kritik mot polisens metoder. Kritiker menar att specialstyrkorna saknar utbildning för att hantera folkmassor och att de använder taktik som är utvecklad för terrorismbekämpning.

Samtidigt finns uppgifter om att polisen inte ingrep när butiker plundrades i Paris och Marseille. Enligt Dagens Nyheter lät polisen förstörelsen fortgå utan ingripande. Det har ökat misstron mot både regeringen och polisen. I debattinlägg pekas också på en väldokumenterad kritik mot rasism inom fransk polis, där våldet ofta drabbar demonstranter med mörk hudfärg.

Konflikten har en tydlig politisk dimension. President Emmanuel Macron har hittills vägrat att inleda en dialog med studenterna, trots att strejken pågått i över en månad. Flera politiker från mitten och vänstern, liksom borgmästarna i Paris och Marseille, har uppmanat Macron att lyssna på demonstranterna och lägga fram ett nytt budgetförslag för skolan. Utan en politisk öppning riskerar strejken att bli både större och våldsammare, befarar bedömare.

Frankrike har en lång tradition av att använda strejken som politiskt uttryck. Historiska händelser som stormningen av Bastiljen 1789, Pariskommunen 1871 och studentrevolten 1968 är fortfarande levande i undervisningen. För många fransmän är det en nationell stolthet att strejka. Viljan att demonstrera är därför inte ett nytt fenomen och kan enligt debattörer inte förklaras med invandring, vilket en del extremhögerkrafter har hävdat.

Ekonomen Thomas Piketty har pekat på att Frankrike, trots sin statsskuld, aldrig varit rikare. Frågan handlar därför om fördelning av resurser, inte om brist på pengar. Enligt Piketty krävs en omfördelning för att finansiera en bättre skola och minska de sociala klyftorna.

Trots bilderna av bränder och plundring beskrivs stämningen i Paris som blandad. Dagarna präglas av musik, humor och en känsla av gemenskap. Demonstranterna som deltar säger sig föra samman människor från innerstad och ytterförort, från olika yrken och samhällsskikt. Men på kvällarna finns en påtaglig rädsla bland föräldrar och anhöriga. Att delta i en fredlig demonstration ska inte innebära en risk, säger de.

Paris står kvar. Men frågan är om regeringen och demonstranterna till slut kan mötas. Strejken har redan satt skolan, social rättvisa och demokratins vilja att lyssna på prov.