Sötade ”Klara och solen” förvandlar Nobelprislitteratur till smetig barnsaga

Den nya filmatiseringen av Kazuo Ishiguros roman ”Klara och solen” får hård kritik. Kritikern Fredrik Sahlin skriver i en recension att det AI-inspirerade dramat är en besvikelse, särskilt mot bakgrund av att Nobelpristagarens tidigare böcker ofta blivit lyckade filmer. Han menar att historien är överkäck och sötad, och att den vänder sig till publiken som om den bestod av ettagluttare.

Kazuo Ishiguro är en av samtidens mest namnkunniga författare. Han föddes i Nagasaki, växte upp i England och tilldelades Nobelpriset i litteratur 2017. Hans böcker präglas av ett stillsamt allvar och en förmåga att gestalta stora existentiella frågor genom små, vardagliga händelser. Flera av hans verk har också visat sig fungera väl på film. ”The Remains of the Day” från 1993, med Anthony Hopkins och Emma Thompson i huvudrollerna, räknas i dag som en modern klassiker. ”Never Let Me Go” från 2010 väckte internationell uppmärksamhet med Carey Mulligan, Keira Knightley och Andrew Garfield. Mot den bakgrunden var förväntningarna höga när ”Klara och solen” skulle bli film.

Romanen ”Klara och solen” utkom 2021, fyra år efter Nobelpriset. Den utspelar sig i en nära framtid där avancerade robotar, så kallade konstgjorda vänner, fungerar som sällskap åt barn och ungdomar. Huvudpersonen Klara är en sådan robot. Hon står i ett skyltfönster och väntar på att bli vald. Så småningom köps hon av en mor som vill att Klara ska bli vän åt hennes svårt sjuka dotter Josie. Genom Klaras naiva men uppmärksamma blick skildras ett samhälle där teknik och mänskliga relationer flätas samman, och där frågor om kärlek, medvetande och uppoffring ställs på sin spets.

Just detta saknas dock i filmatiseringen, enligt Sahlin. Där romanen är stillsam och tvetydig, blir filmen tydlig och tillrättalagd. Han skriver att berättelsen har fått en överdrivet söt ton och att tilltalet riktar sig till tittare som om de vore barn. I stället för att låta Ishiguros frågor arbeta i det tysta, förklaras allt på ett sätt som lämnar lite utrymme för eftertanke. Resultatet blir en film som, enligt kritiken, saknar det djup och den känslomässiga komplexitet som gjorde romanen till en av årets mest uppmärksammade litterära händelser när den kom.

Att en sådan film får ett svalt mottagande är betydelsefullt för filmindustrin, som under senare år allt oftare vänt sig till kända författarskap för att skapa prestigeproduktioner. Ishiguros namn är i sig ett varumärke. Hans böcker säljs i stora upplagor världen över, och en filmatisering med internationella skådespelare kan nå en mycket bred publik. Samtidigt är just AI-temat högaktuellt. Den snabba utvecklingen inom artificiell intelligens har lett till ett ökat intresse för berättelser om robotar, medvetande och mänskliga relationer. Men där många andra filmer i genren fokuserar på teknikens hot, är Ishiguros roman mer intresserad av vad det innebär att vara människa. Det är en filosofisk och lågmält existentiell berättelse, vilket gör den svår att överföra till ett format som ofta kräver handling och visuella effekter.

Sahlins recension är därför inte bara en bedömning av en enskild film. Den väcker också frågor om hur litterära verk med subtila teman kan överleva överföringen till bioduken. För den publik som väntat på en filmatisering av ”Klara och solen” är beskedet dock tydligt. Det AI-inspirerade dramat når inte fram. Det som i romanen var en känslig skildring av ensamhet och längtan har i filmen förvandlats till en berättelse som, åtminstone enligt kritiken, underskattar sin publik.