Bengt Ohlsson: Finns det någon plats där jag kan få bli lämnad i fred?

I en ny krönika i Dagens Nyheter riktar författaren och kolumnisten Bengt Ohlsson skarp kritik mot vad han ser som en alltmer påträngande omsorgskultur i det svenska samhället. Utgångspunkten är två platser i Stockholm – Skarpnäs naturreservat i Nacka kommun och en grundskola på Södermalm – som enligt Ohlsson båda präglas av en övertydlig och ibland nedlåtande informationsiver.

Han kallar Skarpnäs för sitt värsta hatställe i Stockholms län. Reservatet ligger i närheten av Orminge och Glasbrukssjön i Nacka, en av Stockholmsregionens mest expansiva kommuner. Det som en gång var ett djungelliknande landskap med en ringlande bäck har förvandlats till ett kalhygge, skriver Ohlsson. Nykapad sly ligger kring en stillastående göl, stinn av mygglarver, och bäcken har dämts upp med industrislipade stockar.

Vid gölen står ett campingbord och en skylt från Nacka kommun med texten: ”Visst låter det vackert med vatten som porlar? Är det bäcken som spelar eller är det Näcken som tagit upp sin fiol?” En annan skylt välkomnar besökaren med löften om gammelskog, spegelblanka skogssjöar och en äng, och uppmanar till promenader, motion, fiske och bad – ”eller bara vara”.

Ohlsson konstaterar ironiskt att han är tacksam för upplysningarna men svävar i ovisshet om vad ”bara vara” innebär. Hur gör man, hur länge, och går det att ”bara vara” tillsammans med andra? Frågorna är retoriska men pekar på en allvarligare undran: vad gör det med människor att ständigt bemötas av denna typ av kvävande omsorg? Han talar om ”svampiga fingrar” som trevar sig in i vardagen och undrar vad samhället är rädd för att medborgarna ska ställa till med.

Den andra scenen utspelar sig på valdagen. Ohlsson röstar i en skola på Södermalm, den centrala stadsdelen i Stockholm som länge varit ett starkt fäste för Miljöpartiet. Valhemligheten har enligt honom ersatts av halvt hotfulla markeringar av tillhörighet: väljarna visar upp sina MP-sedlar så tydligt att de nästan kunde tejpas fast i pannan. I skolans kapprum hänger laminerade anslag. Ett av dem handlar om ”utevistelsen” – det som förr kallades raster – och är strukturerat under rubrikerna MÅL, SYFTE, METOD och UTVÄRDERING.

Under MÅL anges att eleverna ska visa respekt för varandras olikheter, med hänvisning till kulturell bakgrund, religiös tillhörighet, könsidentitet, sexuell läggning och funktionshinder. Under SYFTE förklaras att eleverna ska utveckla förståelse för mänskliga rättigheter och det svenska samhällets grundläggande demokratiska värderingar. METOD handlar om att upprätthålla ett socialt, fysiskt och pedagogiskt klimat som främjar tillit till den egna förmågan, trygghet och gemenskap. UTVÄRDERING ska ske fortlöpande genom team-möten och planeringstid.

Ohlsson noterar att anslagen sitter så högt att de knappast riktar sig till eleverna på låg- och mellanstadiet, utan till föräldrarna. Han antar att liknande texter finns utanför toaletter och matsal – för att ange mål, syfte och metod även för det som sker där. Halvt på skämt undrar han om Hamas har varit och värvat proselyter på den fridsamma skolan, innan han avslutar med frågan: ”Hur hamnade vi här?”

Bengt Ohlsson är en av Sveriges mest kända författare och kolumnister. Han debuterade 1988 och fick sitt stora genombrott 2004, då han belönades med Augustpriset för ”Gregorius”, en fristående fortsättning på Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”. Som kolumnist i Dagens Nyheter, Sveriges största morgontidning, har han under lång tid kommenterat samtiden genom vardagliga betraktelser.

Krönikan återknyter till en bredare debatt om den växande dokumentations- och administrationskulturen i offentlig sektor. Under flera år har debattörer varnat för att allt fler mänskliga aktiviteter – från skolrasten till naturbesöket – omgärdas av målformuleringar, styrdokument och utvärderingar. Förespråkare menar att det stärker kvalitet och likvärdighet, medan kritiker ser en risk att spontanitet och tillit till människors eget omdöme går förlorad. Ohlssons text ger två konkreta exempel på hur den tendensen tar sig uttryck i vardagen.