En ny svensk metakomedi har tagit sikte på ett av de mest självupptagna områden som finns: den egna film- och tv-branschen. Resultatet, ”Drama kings”, blandar autofiktion med en berättartradition som för många för tankarna till bröderna Coen, där människor drivs av sina egna drömmar och begär tills allt går snett. Kritikern Fredrik Sahlin beskriver serien som något som gör honom glad, och pekar särskilt på dess tempo och skaparglädje.
Autofiktion har under de senaste åren blivit en allt vanligare berättarteknik i svenskt kulturliv. Författare och regissörer har börjat använda sina egna erfarenheter som utgångspunkt, men med namn, miljöer och händelser mer eller mindre förvandlade. I ”Drama kings” används tekniken för att skapa en fiktiv version av den verkliga svenska film- och tv-branschen. Här finns producenter, regissörer och skådespelare som vill framåt – gärna på bekostnad av andra. Inspelningsmiljöns ständiga väntan, de hastiga besluten och den pressade ekonomin blir en grogrund för både små futtiga handlingar och spektakulära misstag.
Bröderna Coen har länge haft en särskild blick för övermodiga klåpare. I filmer som ”Fargo”, ”The Big Lebowski” och ”Burn After Reading” får vanliga människor, drivna av pengar eller status, se hur deras planer successivt rasar samman. Samma mönster finns i ”Drama kings”. Karaktärerna rör sig i en värld där rykte och relationer betyder allt. Ett misslyckande kan innebära slutet på en karriär, medan ett lyckat projekt kan förändra allt. Den dynamiken skapar både osäkerhet och desperation – och det är där humorn bor.
Fredrik Sahlin har i sin recension lyft fram just tempot som seriens stora styrka. Det är ingen produktion som drar ut på scenerna, utan den växlar snabbt mellan olika stämningar och låter komiken komma ur mänskliga handlingar snarare än väl tajmade skämt. Han menar att skaparglädjen är påtaglig, något som smittar av sig på tittaren. Ett manus som känns levande är ofta avgörande för att metafiktion ska fungera. Annars riskerar den att bli en intellektuell övning utan värme.
Serien kommer dessutom fram i en tid när svensk tv-dramatik genomgår stora förändringar. Under flera decennier var kriminalgenren den främsta exportvaran, inte minst genom ”Wallander” och ”Bron”. Med globala strömningstjänster har marknaden förändrats i grunden. Svenska produktioner tävlar numera inte bara med varandra utan med hela världens utbud. Samtidigt har produktionsbolagen fått känna av en tuffare ekonomi med färre beställningar och högre krav på att varje serie ska kunna säljas internationellt. I det läget blir det allt viktigare att hitta berättelser som känns lokala men som ändå har en bredare appell.
”Drama kings” är ingen självklar exportprodukt. Den är på många sätt väldigt svensk, med referenser och miljöer som framför allt den som följer branschen känner igen. Men det är också här styrkan ligger. Autofiktionen förankrar serien i en verklighet, medan de Coen-inspirerade överdrifterna ger plats åt galenskap. Det blir en kombination av igenkänning och distans som kan tilltala fler än bara tv- och filmarbetare. För en svensk publik finns förstås en extra krydda i att gissa vilka verkliga förebilder som dölmer sig bakom karaktärerna, men humorn bygger på mänskliga svagheter som de flesta känner igen.
Att arbeta med självrefererande berättande är dock en balansgång. Det finns alltid en risk att serien blir så intern att den stänger ute tittare, eller att den ständiga självreflektionen tar överhanden. ”Drama kings” verkar hantera detta genom att låta handlingen och personporträtten stå i centrum. Människorna i serien drivs inte bara av skaparkriser och manusproblemet, utan också av känslor som avund, längtan, osäkerhet och rädsla. Då spelar det mindre roll om man själv har varit på en inspelning. I grunden handlar det om personer som försöker hitta sin plats, och det är en historia som fungerar även utan alla branschreferenser.
Med sin blandning av humor, igenkänning och skaparglädje framstår ”Drama kings” som ett exempel på att det fortfarande finns plats för experiment i svensk tv. Fredrik Sahlin har fastnat för just det: en serie som lyckas vara både smart och underhållande utan att tappa farten. I en tid när stora delar av tv-utbudet formas efter långa, kriminella bågar är det i sig argument nog för att den här typen av projekt är viktiga. Det är också därför som ”Drama kings” just nu får ta plats i samtalet om vart svensk dramaproduktion är på väg.
