Kärlekstrassliga ”Min kära” gör Nobelpristagaren Jon Fosse rättvisa

Ett trettio år gammalt filmmanus av Jon Fosse, Nobelpristagaren i litteratur 2023, har hittats av den norske regissören Erik Poppe. Manuset beskrivs som en suggestiv skildring av en passion i ett storslaget norskt landskap. Fredrik Sahlin, som recenserat filmen för Bonnier News, skriver att den är just suggestiv och att landskapet fungerar som en aktiv kraft i berättelsen. Filmen väntas få norsk premiär under hösten.

Manuset skrevs i början av 1990-talet, en tid då Fosse ännu var relativt okänd utanför Norge. Han hade debuterat med romanen Raudt, svart 1983, men det var först med pjäserna under decenniet som han blev internationellt uppmärksammad. Att ett filmmanus från den perioden nu har plockats fram kastar ljus över en viktig fas i hans konstnärliga liv. Sedan dess har Fosse blivit en av Nordens mest översatta författare, och Nobelpriset 2023 bekräftade hans plats i den europeiska litteraturhistorien.

Erik Poppe är sedan tidigare känd för filmer som Kongens nei och Utøya: 22 juli. Den förstnämnda skildrade kung Haakons vägran att kapitulera till Nazityskland 1940, medan den andra följde terrorattacken på Utøya i vad som upplevdes som en enda lång tagning. Med Fosse-projektet tar Poppe ett kliv bort från samtidens politiska dramatik och in i ett mer existentiellt landskap. Det är ett modigt val, men också ett logiskt steg efter åratal av arbete med berättelser om människans sårbarhet.

Att göra en film av ett Fosse-manus är ingen given kommersiell satsning. Hans litteratur är mer etablerad i teatersammanhang än i film, och hans stil är minimalistisk, med långa pauser och få konflikter i traditionell mening. Den nordiska filmindustrin har dock under 2000-talet visat att konstnärliga ambitioner kan kombineras med internationell framgång. Poppes film kan bli ytterligare ett exempel.

Det är oklart vilka produktionsbolag som ligger bakom filmen, och någon officiell budget har inte presenterats. Enligt branschkällor rör det sig om en nordisk samproduktion, en modell som blivit allt vanligare för att utnyttja statliga stöd i flera länder och öka den internationella spridningen.

Filmen har redan väckt uppmärksamhet i branschen. Enligt rykten kan den bli aktuell för Venedig eller Toronto, två av höstens viktigaste festivaler. För ett litet filmspråk som norskt är en festivalpremiär ofta avgörande för den kommersiella spridningen.

I samband med en filmvisning i Stockholm har de första recensionerna publicerats. Fredrik Sahlin kallar filmen suggestiv och framhåller hur den karga västnorska kusten blir en bärande kraft i skildringen av huvudpersonernas inre tillstånd. Andra kritiker har varit mer försiktiga och pekat på att långsamheten kan verka utmattande. Den skilda responsen är knappast oväntad för en film präglad av Fosses konstnärliga språk.

Fosse själv har varit återhållsam när det gäller filmatiseringar av hans verk. Han har i tidigare intervjuer sagt att film och litteratur är olika konstarter och att en regissör måste få ta egna beslut. Detta tycks också ha präglat Poppes arbete. Han har inte försökt återskapa Fosses text ordagrant, utan istället förlitat sig på filmens egna verktyg: bild, ljud och klippning. Resultatet har beskrivits som en berättelse som långsamt växer i betraktaren, snarare än en intrig med traditionell dramaturgi.

Med den här filmen förenas två av Norges viktigaste kulturgärningar från de senaste decennierna. Jon Fosse har gett norskan en internationell lyskraft som få andra samtida författare, och Erik Poppe har visat att han kan omvandla komplexa ämnen till filmmediet. Det återstår att se hur mötet mellan text och bild tas emot av en bredare publik, men redan nu står det klart att filmen har skapat ny debatt om förhållandet mellan litteratur och film. Och i en tid när nordiska berättelser exporteras som aldrig förr, kan ett sådant samarbete få betydelse långt utanför Norges gränser.