Skymningsgrå detaljer präglar Carl-Johan Vallgrens sorgebok om kärleken

Carl-Johan Vallgren är aktuell med en ny roman, ”Kärleken”, som ges ut på Albert Bonniers förlag. Den 128 sidor långa boken kretsar kring författarens egen historia med sin bortgångna hustru Rebecka Teper och följer på förra årets ”Din tid kommer” – en roman om brott och sorg som publicerades efter att Teper avlidit.

I ”Kärleken” berättar Vallgren om hur allt började i en allt uppslukande förälskelse och hur det slutade i den sjukdom som tog hennes liv. Däremellan skildras bitar ur de tjugo år paret fick tillsammans. Av boken framgår att den påbörjades redan innan hustrun insjuknade och återupptogs några månader före hennes död. I skrivandet kunde författaren vara en annan – skrivandet lät honom glömma och ”vaggade honom till ro i språket”.

Liksom i ”Din tid kommer” är den nya romanen skriven i tredje person. Den skrivande är samtidigt han själv och en annan – en gestalt som kan närma sig det han inte vågar närma sig och minnas det han inte vill minnas. Författaren i honom förmår det som maken inte kan, konstaterar Ingrid Elam i en recension i DN Kultur.

Elam lyfter fram hur Vallgrens språk har en behärskad skönhet som gör boken till något mer än en rapport från en alltför tidig dödsbädd. En sorglös vardag förvandlas till en skräckfylld tillvaro där varje tecken är hotfullt och därför, mot bättre vetande, måste tolkas till det bästa. Annars går världen under, skriver hon.

En av bokens centrala scener utspelar sig en kväll i april. Huvudpersonen står i källaren och tömmer tvättmaskinen när hustrun kommer ner och klagar över skärande huvudvärk. När hon får tabletter i handen kan hon inte räkna dem. Det är början på en berättelse om en aggressiv hjärntumör – en sjukdom som hon lever med flera år längre än väntat. Kvinnor med små barn bjuder döden motstånd i det längsta, skriver Elam.

Efter hustruns död misstror Vallgren varje kampmetafor och varje liknelse som brukar omge cancerskildringar, enligt recensenten. Men han har bara språket, och han måste skriva. Enligt Elam är det inte de dramatiska, nattsvarta ögonblicken som gör starkast intryck, utan de skymningsgrå detaljerna. Huvudpersonen vill skratta men minns inte när han senast gjorde det, och när han försöker låter det ihåligt.

”Kärleken” vill berätta om kvinnan han älskar så djupt, men Elam konstaterar att det inte går att helt leva sig in i en annans lidande och död. I stället fokuserar romanen på den anhörige – den som hör till men står bredvid. Vardagen ställs på paus men måste ändå fortgå, och det är huvudpersonen som ensam får allt att gå runt medan väntan på provsvar förlamar. Han ser hustruns blick bli dimmig och minnet svagt. Han läser texter av andra med samma diagnos men döljer det för henne: hennes hopp är starkare än hans och får inte krossas.

Berättelsens nutid befinner sig efter döden. Skrivandet blir ett sätt att minnas och bevara henne i skriften. I den första tiden anstränger sig huvudpersonen för att uppfatta tecken på hennes närvaro – ett vinddrag, en fågelnäbb mot fönstret. Senare går han tillbaka i tiden och letar efter samband och förebud, både sådant som gjorde dem förutbestämda för varandra och sådant som bådade olycka. Frågan som driver boken är vem han var då och vem han är nu utan henne.

Utgivningen sker på Albert Bonniers förlag, ett av Sveriges äldsta bokförlag, grundat 1837, med en lång rad klassiska titlar i katalogen. Vallgren debuterade 1998 med ”Nomaderna” och har genom åren etablerat sig som en av de mer egensinniga rösterna i svensk samtidslitteratur, med romaner som ”Kunzelmann & Kunzelmann” och ”Havsmannen” bakom sig. Vid sidan av författarskapet är han också verksam som musiker.

Med ”Kärleken” har Vallgren enligt Elam skrivit en tät och nedskalad volym – finslipad, utan upprepningar och utan ett ord för mycket, och därför övertygande. Sorgen och smärtan når fram ren och klar, konstaterar hon.