Behroz Dehdari: Det finns risker med att stirra oss blinda på genernas betydelse

Debatten om genernas betydelse för människors beteende och intelligens har intensifierats efter att sociologen Roland Paulsen gett ut boken ”Avbegåvad”. I boken ifrågasätter Paulsen hur beteendegenetisk forskning används i offentligheten och menar att fynden ofta överdrivs när de ska förklara allt från personlighet till kognitiva förmågor.

Meningsutbytet har förts i flera steg i svenska dagstidningar. Först ut var Emma Frans, forskare vid Karolinska institutet, som i en krönika i Svenska Dagbladet diskuterade förhållandet mellan ärftlighet och kausalitet. Hon hänvisade till en studie som visade att ärftligheten för att vara hundägare är 50 procent och frågade sig om inte exempelvis pälsdjursallergi, som delvis har genetiska orsaker, kan påverka valet att avstå från hund.

I nästa steg anklagade Markus Heilig, professor i psykiatri vid Linköpings universitet, Paulsen för att förvränga beteendegenetisk forskning. Heilig tillskrev samtidigt Paulsen uppfattningen att gener saknar betydelse för människors beteenden och kognitiva förmågor – en ståndpunkt som Paulsen själv tillbakavisar.

En av Paulsens meningsfränder, som även skrivit boken ”Är jag sjuk i huvudet?”, menar att kritiken bygger på en missuppfattning. Invändningen är inte att gener saknar betydelse, utan att beteendegenetiska fynd inte ger stöd för de långtgående slutsatser om genernas makt som dagligen förekommer i debatten.

Centralt i diskussionen står begreppet heritabilitet. I dagligt tal har ärftlighet kommit att antyda att en egenskap är nedärvd och därmed närmast förutbestämd. Men den tekniska termen heritabilitet är en statistisk skattning av hur stor del av variationen mellan individer i en viss population, under vissa miljöförhållanden, som kan tillskrivas genetiska skillnader. Den säger varken hur genetisk en egenskap är hos en enskild individ eller hur påverkbar den är.

Förändras miljön kan också heritabiliteten förändras. Om pälsdjursallergi kunde förebyggas eller behandlas effektivt skulle fler troligen skaffa hund. En heritabilitet på 50 procent innebär alltså inte att beslutet att skaffa hund till hälften sitter i generna.

Debatten har även berört konkreta exempel från idrottsvärlden. Heilig har pekat på höjdhopparen Armand Duplantis explosiva snabbhet och hoppförmåga som ett uttryck för genetiska förutsättningar. Men kritikerna invänder att Duplantis framgång rimligen är resultatet av ett samspel mellan kroppsliga förutsättningar, engagemang, träningsrutiner och skickliga tränare. Att en egenskap är stabil över tid är inte en förklaring till att den är genetisk.

Samma resonemang förs kring intelligensforskning. En studie där intelligens mäts vid 50 och 60 års ålder visar en korrelation på 0,95, vilket innebär att resultaten är mycket stabila över tid. Men människor lever inte i ett vakuum mellan två testtillfällen. Livsvillkor, utbildning och erfarenheter kan vara relativt stabila över årtionden, vilket kan förklara stabiliteten utan att generna pekas ut som enda orsak.

Adoptionsstudier ger ytterligare perspektiv på frågan. Forskning har visat att bortadopterade barns IQ samvarierar med de biologiska föräldrarnas, men barnens poäng låg cirka 12 IQ-poäng högre än jämförbara barns och närmare adoptivföräldrarnas resultat. Betydelsen av en förändrad uppväxtmiljö kan alltså vara mer meningsfull att studera för det faktiska utfallet än genetiska skillnader i sig.

Forskarna bakom invändningarna betonar att gener visst bidrar till skillnader mellan människor. Men att en egenskap har genetiska kopplingar innebär inte att den är oföränderlig eller förutbestämd, och inte heller att samhällets insatser spelar liten roll. Tvärtom kan miljön ha avgörande betydelse för hur människors förutsättningar utvecklas och kommer till uttryck. Gener och miljö samverkar dessutom på komplexa sätt som inte låter sig fångas av ett enskilt heritabilitetstal.

Kvar står de grundläggande vetenskapliga frågorna om vad intelligens egentligen är och om IQ-test verkligen mäter den på ett självklart sätt. Kritikerna pekar på att många mänskliga förmågor faller utanför måttet och att resultaten kan påverkas av miljöfaktorer. Oavsett utgången av den vetenskapliga debatten kvarstår samhällsutmaningen: att skapa ett samhälle där alla kan utvecklas så mycket som möjligt, oberoende av vilket arv var och en har fått med sig.