Johanna Frändén: Min inre lantis drabbas av sekundärskam när stockholmare upptäcker vischan

Har den så kallade landsbygdstrenden blivit en genre för sig? I veckan publicerade Dagens Nyheter ett reportage om två svenska rappare som lämnat en Stockholmsförort för kollektivboende i Ångermanland. I en opinionstext med anledning av reportaget ställs frågan hur många stockholmare med kreativa yrken som måste flytta ut på landet innan medierna börjar tala om en trend.

Reportaget är långt ifrån unikt. Allt oftare skildras urbana kreativa personer som byter storstadslivet mot en tillvaro på landet, gärna med ledord som ”självförsörjande” och ”slippa stressen”. I opinionstexten blir just detta mönster föremål för kritik. Skribenten, uppvuxen i en västgötsk by, menar att reportagen om nyinflyttade lantisar sällan speglar hur livet på landet faktiskt fungerar. Vardagen där handlar mindre om att göra en livsstil av boendet och mer om praktiska frågor: samåkning, bil till fotbollsträningen och veckohandling i närmaste tätort.

Västergötland, där skribenten växte upp, är en av Sveriges mest traditionella jordbruksbygder, med såväl mindre gårdar som stora slättjordbruk. Ändå var det få grannar som gjorde något projekt av att vara självförsörjande. Att odla sina egna grönsaker är sällan lönsamt jämfört med att handla i den lokala matbutiken, och på landsbygden är ekologisk odling snarare regel än undantag – ingen besprutar några få gurkplantor eller äppelträd i onödan.

Enligt skribenten är storstadsbor som flyttar ut på landet statistiskt sett sällsynta. De allra flesta som lämnar en storstad slår sig ner i närheten, ofta i en mindre stad. Den glesa landsbygden, inte minst i norra Sverige, har i stället fortsatt att tappa befolkning. Ångermanland, den region som figurerar i DN-reportaget, är ett exempel på en del av landet som länge kämpat med utflyttning och en åldrande befolkning.

Ändå är det storstadsfamiljen på landet som fått ett allt större utrymme i svensk journalistik. Reportagen följer ofta samma mönster: ett välutbildat par med barn, gärna med kreativa yrken, som bytt lägenheten mot ett hus med äppelträd och hönshus. Den här typen av berättelser kan ses som ett uttryck för en bredare samhällsutveckling. Bostadsmarknaden i storstäderna har gjort det allt svårare för barnfamiljer att hitta prisvärda bostäder, samtidigt som distansarbete efter pandemin har öppnat nya möjligheter. Men för de flesta på landsbygden är verkligheten en annan.

Frågan är dock inte ny. För några år sedan fick den franska landsbygden internationell uppmärksamhet när de så kallade gula västarna blockerade rondeller och vägavsnitt runtom i Frankrike. Protesterna kom som en chock för den politiska eliten i Paris. I Frankrike har landsbygden länge förknippats med något närmast mytiskt – fält och sluttningar där landets kött, ost och vin produceras. Men bakom bilden av den pittoreska landsbygden fanns en verklighet av minimilöner, långa avstånd och ett starkt bilberoende. För många hushåll kunde en ny skatt på bensin vara skillnaden mellan en fungerande månadsekonomi och en trasig sådan.

I Sverige är de ekonomiska klyftorna mellan stad och land ännu kortare, men utmaningarna liknar varandra. På många håll i glesbygden har servicen successivt monterats ner. Postkontor, bankkontor och livsmedelsbutiker har försvunnit, samtidigt som kollektivtrafiken blivit glesare. Den som vill bo kvar måste i hög utsträckning lösa vardagen med bil. Oavsett hur vackert det är kan det vara svårt att få ihop livspusslet.

Mediebilden av landsbygden har ändå kommit att präglas av storstadens blick. Trots att de allra flesta på landet inte flyttat dit som ett statement, och trots att många som flyttar från staden inte tar sig längre än till en liten tätort, fortsätter reportagen om den urbana familjen på landet att produceras. Det kan möjligen fungera som en social brygga i en tid då Sverige, liksom många andra länder, blivit allt mer politiskt polariserat mellan stad och land. Men frågan är hur mycket av landsbygdens vardag som faktiskt synliggörs när den betraktas genom en urban lins.

Kanske vore det minst lika intressant med reportage i motsatt riktning: om dem som växt upp på landsbygden och lämnat den för storstadens anonymitet, nattbussar och sent öppna butiker. I väntan på det lär debatten om vem som egentligen äger rätten att berätta om livet på landet fortsätta.