Carl-Johan Vallgren bearbetar sorgen med stark visrock

Carl-Johan Vallgren har i flera decennier varit en av Sveriges mest uppmärksammade författare. Nu ger han ut albumet ”Kaddish” – ett verk sprunget ur en personlig katastrof. För tre år sedan avled hans hustru i cancer, och den sorgen formar både texterna och tonen i de nio låtar som utgör hans mest personliga musikaliska utgivning hittills.

Parallellt med skivan släpps den självbiografiska romanen ”Kärleken”, som mer ingående berättar om såväl blixtförälskelsen som hustruns hjärntumör. Tillsammans bildar de två verken ett dubbelprojekt där musiken fungerar som ett känslomässigt komplement till prosan. Titelvalet ”Kaddish” syftar på den judiska bönen för de döda och sörjande, och redan där placerar sig Vallgren i en större tradition av konstnärligt sorgarbete.

Skivan är inspelad tillsammans med den välrenommerade musikern och producenten Johan Lindström, som svarar för smakfulla körarrangemang och komp på alltifrån keyboard till mandolin. Att en musiker med Lindströms erfarenhet valt att medverka säger en del om albumets konstnärliga ambitionsnivå. Resultatet är en nedtonad och vemodigt vacker helhet som ligger långt från de manierade uttryck som tidigare präglat Vallgrens musikkarriär. Redan på förra skivan, ”Nattbok” som kom för sexton år sedan, anades en liknande riktning, men då utan att den fullbordades. Länge var det svårt att betrakta författaren som riktigt seriös i rollen som sångare – han svingade sig fram mellan olika genrer med ett uttryck som bättre matchade färgglada kostymer med breda slag.

I ”Kaddish” är dock kulisserna borta. I stället möter lyssnaren en oförtäckt uppriktighet som både förbannar situationen och vårdar minnet av den saknade. Låtar som ”Vem ska trösta barnen” har ett stilla stuffande sväng, medan ”Ett andetag till” fungerar som en bön om mer tid, med ett sound som kunde vara hämtat från Nick Caves Bad Seeds. Recensenten ger skivan betyget fyra av fem och pekar ut just ”Vem ska trösta barnen” som det starkaste spåret.

Jämförelsen med Nick Cave är inte slumpmässig. Den australiske artisten har blivit en referenspunkt för hur manlig sorg kan materialisera sig musikaliskt, inte minst efter förlusten av en tonårig son. I en svensk kontext har Lars Bygdén gjort något liknande med ”Dark companion”, där han bearbetade sorg efter ett dödsfall i sin närhet. Vallgren skriver därmed in sig i en växande internationell tradition av artister som använder musiken som ett rum för existentiell bearbetning.

För Vallgren, som debuterade 1987 och bland annat tilldelats Augustpriset för ”Den vidunderliga kärlekens historia”, har musiken alltid varit ett sidospår till författarskapet. Med ”Kaddish” framstår han inte längre som en författare som roar sig med musik, utan som en konstnär som funnit ett nödvändigt uttryck. Några formuleringar kan fortfarande uppfattas som utmanande – ”min synderska och ängel” är ett exempel – men helhetsintrycket är avskalat, allvarligt och långt ifrån den glamour och de färgglada kostymer som präglat delar av hans tidigare produktion.

Visrocken, genren som förenar den akustiska visans berättartradition med rockmusikens dynamik, har under senare år fått förnyad uppmärksamhet i Sverige. Med ”Kaddish” ansluter sig Vallgren till en tradition där den personliga historien står i centrum, en linje som sträcker sig från Evert Taube och Cornelis Vreeswijk fram till dagens singer-songwriters. Den här typen av personliga och avskalade skivor har också blivit allt vanligare i den svenska vis- och indie-scenen, där artister i högre utsträckning väljer att arbeta med producenter som kan fånga närhet snarare än perfektion. Att albumet ges ut på Headstomp, ett oberoende svenskt bolag, är ytterligare ett tecken på att denna musik ofta hittar sin väg utanför de stora bolagen.

Utgivningen av ”Kaddish” väcker också frågor om gränserna mellan litteratur och musik. Där romanen ”Kärleken” ger ett mer ingående vittnesmål om sjukdomstiden, fångar musiken något annat – stämningar, kroppslig närvaro och det som inte låter sig formuleras i ord. Att en etablerad författare av Vallgrens kaliber väljer att bearbeta sin sorg genom musik visar hur flytande gränserna mellan konstformerna blivit. För lyssnaren handlar det ytterst om ett verk som berör, med en ärlighet som är svår att värja sig mot.