”Così fan tutte” blir ett skakigt avsked till Operahuset

Kungliga Operan i Stockholm står inför en av sina mest omvälvande perioder i modern tid. Inför den stundande stängningen för en omfattande renovering har operan valt att avsluta med Wolfgang Amadeus Mozarts klassiker ”Così fan tutte” – ett verk som i sig själv handlar om förändring, svek och kärlekens nyckfullhet. Men enligt DN:s kritiker Johanna Paulsson lyckas inte uppsättningen fullt ut förmedla sin intention, och det är i mötet mellan musik och scenisk gestaltning som produktionen bitvis tappar greppet om sin egen historia.

”Così fan tutte” är en av Mozarts mest älskade och samtidigt mest gåtfulla operor. Den uruppfördes 1790 och har sedan dess väckt debatt för sitt moraliskt ambivalenta innehåll. Handlingen kretsar kring två unga män som, på inrådan av den erfarne filosofen Don Alfonso, testar sina fästmöars trohet genom att utge sig för att vara andra män. Vad som börjar som ett spel utvecklas till en komplicerad väv av svek, förlåtelse och insikter om människans oförmåga att helt känna sig själv – eller varandra.

I den aktuella uppsättningen har verket förlagts till 1960-talet, en tidsperiod som onekligen bjuder in till associationer kring frigörelse, ifrågasättande av traditionella normer och en ny syn på kärlek och relationer. Det är en kontextuell flytt som i teorin borde skapa intressanta paralleller till operans centrala tematik. Men enligt Johanna Paulsson landar inte detta val riktigt rätt. I stället för att skärpa dramatiken uppstår ett slags glapp mellan den tidstypiska scenbilden och den känslomässiga intensitet som musiken förmedlar.

Paulsson noterar att verket bitvis fungerar bäst när publiken blundar och överlåter sig åt Mozarts musik. Det är ett betecknande omdöme – när det sceniska uttrycket inte korresponderar med det musikaliska innehållet riskerar helheten att bli splittrad. Operans styrka har alltid legat i förmågan att förena dessa två dimensioner, och när balansen brister märks det omedelbart, även för den mindre invigda publiken.

Kungliga Operans renovering har länge varit ett hett samtalsämne inom svenskt kulturliv. Operahuset vid Gustav Adolfs torg, invigt 1898, är i starkt behov av omfattande upprustning – både tekniskt och byggnadsmässigt. Renoveringen innebär att verksamheten flyttar till tillfälliga lokaler under flera år, något som innebär stora utmaningar för en institution som är van vid att verka i en fast scenisk hemvist. Att avsluta med just ”Così fan tutte” kan ses som symboliskt lämpligt: operan handlar om att kliva ur sin trygghet och konfrontera det okända – en parallell till vad hela institutionen nu står inför.

Det finns också en bredare kontext värd att lyfta fram. Under de senaste decennierna har svenska operainstitutioner i allt högre grad experimenterat med förflyttningar i tid och rum för att göra klassiska verk relevanta för en modern publik. Det har lett till allt från hyllade nytolkningar till uppmärksammade fiaskon. Frågan om hur långt en regissör kan gå i att omtolka ett verk utan att förlora dess kärna är ständigt närvarande i diskussionen – och den aktuella uppsättningen aktualiserar den frågan på ett tydligt sätt.

Samtidigt finns det anledning att lyfta fram det som faktiskt fungerar. Mozarts musik framförs med precision, och orkestern håller en hög klass. Paulsson framhåller att de musikaliska insatserna är starka, vilket bekräftar att Kungliga Operan även i sitt sista skede innan renoveringen förmår leverera på en internationellt hög nivå när det gäller det rent musikaliska. Det är en viktig påminnelse om att operahuset i första hand är en musikalisk scen, oavsett hur den sceniska gestaltningen faller ut.

För den som vill uppleva ”Così fan tutte” handlar det alltså om en blandad upplevelse: en stark musikalisk prestation som bitvis överskuggas av en scenisk tolkning som inte riktigt förmår förvalta sitt tema. Men som sista verk innan renoveringen fungerar det ändå som en värdig avslutning på en epok. Och kanske är det just i mötet mellan det tillfälliga och det bestående – mellan tolkning och original, mellan det visuella och det musikaliska – som operans verkliga kraft kommer till uttryck.

När dörrarna så småningom stängs för renovering lämnar Kungliga Operan sin publik med ett verk som ställer frågor om kärlekens villkor och människans natur. Och kanske är det precis så en epok bör avslutas: med en påminnelse om att ingenting – varken kärlek, teater eller ett operahus – förblir oförändrat.