Thorbjörn Larsson, en av Sveriges mest inflytelserika tidningsmakare under efterkrigstiden, är föremål för en ny biografi av Peter H Johansson. Boken, ”Förbannad. Thorbjörn Larsson, medievärldens gudfader och hans eviga krig”, utgiven på Ordfront, tecknar ett mångbottnat porträtt av en man vars livsverk präglades av en intensiv rivalitet och ett kompromisslöst hantverkskunnande.
Larssons karriär är närmast oskiljaktig från den moderna svenska kvällspressens historia. Hans livsmission på Aftonbladet var att besegra Expressen, en kamp som stod under ledning av Bo Strömstedt. Denna duell blev en av de mest seglivade i svensk mediehistoria och formade inte bara Larssons yrkesliv utan också hela det journalistiska landskapet under flera decennier. Det dröjde tjugosju och ett halvt år innan Aftonbladet under hans ledning slutligen gick om sin rival i upplaga, en seger som inträffade i oktober 1996. Men triumfen blev kortvarig; i stället för tillfredsställelse infann sig en känsla av tomhet.
Porträttet som växer fram är långt ifrån okritiskt. Larsson beskrivs som en undflyende familjefar, en lynnig och depressiv make, och en arbetsledare med primitiva tendenser. Anekdoter om raseriutbrott, skor som slungas genom arbetsrummet och ett oförsonligt sinnelag mot redaktörer målar en bild av en man som ständigt var i strid – inte bara mot konkurrenterna utan även mot sig själv och sin omgivning. När hans dåvarande hustru Amelia Adamo belönades med Stora journalistpriset 1986 var Larssons reaktion inte stolthet utan ett raseriutbrott, då han kände sig förbigången.
Trots sina brister framstår Larsson som en unik publicist. Hans förmåga att redigera en papperstidning beskrivs som ett fysiskt hantverk, där han arbetade med känselorganen och kunde förnimma eufori i själva skapandet. Han excellerade i det taktila umgänget med formuleringar och bilder och kunde ägna dagar åt att fullända en löpsedel. Det var ett arbetssätt som gav resultat. Under hans tid som chefredaktör gick Aftonbladet i bräschen för digitaliseringen, men hans metodik förblev rotad i en analog verklighet.
Denna kontrast mellan det gamla och det nya blev allt tydligare mot slutet av hans karriär. Hans tid som chefredaktör för Dagens Nyheter mellan 2006 och 2009 beskrivs som djupt olycklig. Han var utbränd, mitt i en skilsmässa, och oförmögen att navigera i en redaktionsmiljö som alltmer liknade en managementkultur snarare än en verkstad. Boken illustrerar hur digitaliseringen förändrade journalistiken i grunden – en utveckling som gjorde Larssons taktila och hantverksmässiga approach alltmer överflödig. Analysen av datapunkter och algoritmer ersatte känslan för det fysiska materialet, och klyftan mellan det gamla hantverket och den nya tidens krav blev hans slutgiltiga nederlag.
Larssons instinktiva förståelse för nyhetsvärdet var dock obestridlig. Hans reaktion på dörrvaktsmorden på Stureplan 1994, där han krävde fler detaljer om gärningsmannens måltid, visar hur han förstod att de små mänskliga detaljerna ofta var nyckeln till en berättelse. Likaså hans principfasta beslut att avbryta semestern när en recensent gav Mora Träsk högsta betyg – enligt Larsson kunde en sådan konsert aldrig någonsin vara perfekt – vittnar om en konsekvent och personlig syn på kvalitet.
Boken tecknar ett porträtt av en man som nådde toppen av sitt yrkesliv vid en tidpunkt då hans kompetens höll på att bli förlegad. Den beskriver en storslagen tragedi: en mästare på ett döende hantverk som fann sig själv alltmer alienerad i en bransch som rörde sig bortom hans kontroll. Hans 50-årskalas, där han glömde tillbehören till skaldjuren och festen urartade i missämja, blir en metafor för en mans sista möte med en verklighet som han inte längre behärskade. Biografin framstår därmed inte bara som en skildring av en enskild människa utan också som en skarp analys av en hel industris omvandling.
