Skriftliga analyser av samtida ungdomsprotester har fått ny aktualitet i höst, när missnöjet sprider sig över Europa. Från Paris och Marseille till Warszawa, Berlin, Barcelona och Lissabon har unga i flera veckor demonstrerat mot allt från ekonomisk osäkerhet till långsam regeringsbildning. Rörelserna får ofta etiketten Generation Z-uppror, men beskrivningarna förblir ytliga. Nu lyfter en kulturskribent frågan varför Sverige hittills stått utanför, och söker svar i en oväntad referens: poeten Gunnar Ekelöf.
I en kommenterande text, författad från Lissabon, manar skribenten fram Ekelöfs ord från 1947 om längtan efter ett nytt sjuttonhundratal, en tid av rationalism utan teknokratiskt tänkande och mysticism utan bakåtsträveri. Ekelöfs efterkrigsessäistik, som bland annat samlades i ”Utflykter”, präglades av en dröm om ett mer franskt Sverige – men den förblev en litterär vision. Skribenten konstaterar att dessa tankar fortfarande tycks tala till dagens läsare, och att de fått en ny resonans i ett Europa där gatorna åter fylls av unga demonstranter.
Protesterna har kallats förvånansvärt sammanhållna, men aktivismen skiljer sig markant från de svenska erfarenheterna. Skribenten noterar att inga svenska torg hittills sett liknande manifestationer, varken mot den utdragna regeringsbildningen eller andra politiska frågor. Tiktoks algoritmer nämns som en möjlig förklaring till att unga svenskars engagemang kanaliseras annorlunda, men längre ner i resonemanget dyker en mer tankeväckande hypotes upp: att den svenska ungdomen i själva verket gjort revolt genom att inte göra revolt. Skötsamheten blir, i den tolkningen, ett politiskt statement i sig.
Samtidigt pekar skribenten på en tydlig antiglobalistisk strömning i de europeiska protesterna. I Lissabonstadsdelen Alfama syns slagord som ”HATE TOURISTS, LOVE RESPECT IMMIGRANTS” – en formulering som sannolikt väcker förvåning i Stockholm, där motsvarande budskap saknas. Portugal har en historia som sjöfartsnation och kolonialmakt, men femhundra år efter Vasco da Gamas resor är turismen den dominerande näringen. Enligt skribenten saluförs ett vagt förflutet på samma sätt som i Italien och Frankrike, medan de lokala invånarna kämpar med bostadsbrist och stigande hyror. Frågan om rödvin från Dourodalen verkligen kompenserar för verkligheten i bostadsmarknaden blir retorisk.
Skribenten drar paralleller till Sverige, där ungdomar ställs inför en bostadskö som ofta kräver att man anmäler sig vid 18-årsdagen för att ha en chans till ett kontrakt inom en rimlig tid. Annars riskerar man att vänta till medelåldern. Ett liknande mönster finns i Portugal, där bostadsmarknaden allt mer anpassats efter turister och internationella investerare, medan lokalbefolkningen trängs undan. Trots dessa strukturella likheter uteblir de svenska protesterna. Skribenten ställer sig frågande till varför den europeiska vågen inte fått genomslag i en svensk kontext, där den politiska debatten i stället ofta präglats av en mer återhållsam ton.
En förklaring som lyfts fram är att svensk ungdomskultur de senaste decennierna formats av en stark tilltro till individen och det konventionella sättet att påverka – att utbilda sig, skaffa arbete och följa de normativa vägarna. Även om det finns undantag, som klimatstrejken 2018–2019, saknas den kontinuerliga gatupolitik som nu präglar flera sydeuropeiska länder. Skribenten menar att detta kan handla om en kulturell skillnad där kollektiva handlingar väger tyngre i andra länder, snarare än att svenska ungdomar skulle vara mindre politiskt medvetna. Det skulle i så fall förklara varför den antiglobalistiska retoriken, som ofta är tydlig i protesterna, inte fått fäste på svenska gator.
Ekelöf, som i sin produktion blandade surrealism med djupt existentialistiska drag, kan tyckas vara en oväntad analytisk ram för samtida uppror. Men hans längtan efter en syntes av förnuft och andlighet, fri från dogmer och cynism, har enligt skribenten en slående parallell i dagens rörelser. Kanske är det därför hans ord om det nya sjuttonhundratalet återkommer i kulturanalyser just nu. I Portugals huvudstad, där turismen varje år sätter nya rekord och där bostadspriserna stigit i rask takt, är det inte svårt att förstå varför en poet som funderade över samhällets riktning känns relevant.
Texten avslutas med en stilla uppmaning: att Sverige kanske behöver en gnutta av Ekelöfs sjuttonhundratal – inte som historisk återgång, utan som ett sätt att tänka nytt kring samhällets grundfrågor. Bostadspolitik, migration, klimat och demokratins former är frågor som berör unga över hela Europa, och som nu ställs på sin spets genom protesterna. Om svenska ungdomar väljer att ansluta sig återstår att se, men den analytiska blicken har redan börjat söka efter svar i både litteratur och samtida gatubilder.
