Med tiden verkar Olof Dreijer ha funnit den uppriktiga glädjen

Det är en kort scen men den räcker. I en recension i Dagens Nyheter beskriver Johanna Paulsson hur Olof Dreijer, iklädd shorts, kliver in och höjer energinivåerna på bara några minuter. Det hon kallar en elektronisk lägereld fångar något centralt i hans musik: den är både gemensam och kontrollerad, varm och mekanisk på samma gång.

Bakom namnet Olof Dreijer finns en av de mest inflytelserika aktörerna i svensk elektronisk musik. Med systern Karin Dreijer Andersson bildade han The Knife i slutet av 1990-talet, en duo som med album som ”Silent Shout” och ”Shaking the Habitual” kom att omdefiniera vad elektronisk scenkonst kunde vara. Deras sound, som blandar syntbaser, politiska texter och performativa inslag, har betytt mycket för en hel generation artister i både Skandinavien och övriga Europa.

Att Olof Dreijer nu framträder som soloartist är ingen självklarhet. Han har alltid valt sina projekt med omsorg. Sedan The Knife lades ner har han bland annat gjort DJ-spelningar, släppt eget material och samarbetat med allt från koreografer till konstnärer. Hans framträdanden är sällan klassiska konserter i traditionell mening. De rör sig någonstans mellan klubb, performance och ljudinstallation.

Paulssons recension rymmer dock också en längtan efter något större. Formuleringen om att det är svårt att inte drömma om syskonen Dreijer på en gemensam jubileumsturné blir ett starkt uttryck för den position The Knife fortfarande har i många lyssnares medvetande. Duon har inte gett några signaler om en återförening, men efterfrågan är onekligen närvarande.

Den typen av önskningar är inte unika. Musikbranschen har under senare år präglats av återföreningar och jubileumsturnéer. Artister från olika epoker plockas fram för att fira milstolpar, ofta med stor kommersiell framgång. För elektroniska akter har utvecklingen varit tydlig: det som en gång var underground har blivit en del av festivalhuvudscenerna. Artister som Kraftwerk, Underworld och The Chemical Brothers fyller arenor med äldre material, och efterfrågan på upplevelser med starka visuella och rumsliga element har vuxit.

Mot den bakgrunden är det inte märkligt att en recensent pekar på en möjlighet som ännu inte finns. The Knife var aldrig en grupp som följde konventionella karriärmönster. De lämnade turnélivet när intresset var som störst och valde bort de vanliga framgångsrecepten. Just därför skulle en jubileumsturné vara en händelse utöver det vanliga, inte bara i Sverige utan även internationellt.

Olof Dreijers soloinsats verkar enligt recensionen fånga det som gjorde The Knife så speciella, men i en mer personlig och nedtonad form. Shortsen, energin och lägereldskänslan signalerar ett slags närhet som ibland försvinner i stora elektroniska produktioner. Det är ett intimt rum, men med en längtan efter fler.

För den som följer svensk elektronisk musik är Dreijer ett namn som står för kontinuitet snarare än trender. Genom åren har han byggt ett eget universum bortom genregränser. Hans konstnärliga integritet har gjort honom till en efterfrågad samarbetspartner och en liveartist som lockar en publik som söker något annat än det förutsägbara.

Johanna Paulsson har med sin recension satt fingret på en tidstypisk önskan. I en tid av nostalgi, där musikhistorien ständigt återanvänds, är The Knife en av de få grupper där en återförening fortfarande skulle kännas angelägen snarare än kalkylerad. Frågan är om syskonen själva känner samma sak. Tills dess får publiken hålla till godo med minnena – och med Olof Dreijers varma, pulserande solouppträdanden.