Färgerna skiner och sjunger på Waldemarsudde

Utställningen ”Den underbara färgen. Göteborgskolorismen i nytt ljus” har nu nått Stockholm och Waldemarsudde, där den visas till och med den 28 februari 2027. Samlingen omfattar totalt nittio verk, varav sjuttio från Göteborgs konstmuseum. Därtill har utställningen kompletterats med föregångare, efterföljare och ett nordiskt perspektiv ur Waldemarsuddes egna samlingar, liksom med två yngre samtida konstnärer.

Färgexpressionismen betraktades i början av 1900-talet som ett hot mot konstens nationella särprägel. Konservativa kritiker, däribland August Brunius i Svenska Dagbladet, varnade för ”färgens herravälde” över teckningen och ”färgernas despotism över det gemensammas stilideal”. I nationalistiska sammanhang har flerfärgat måleri sedan dess ofta ställts mot idén om en gemensam, avbildande konsttradition. Så sent som 2023 förnyade Sverigedemokraternas tankesmedja Oikos krav på att Kungliga Konsthögskolan skulle bli ett lärosäte för klassisk konst. I samtiden har stora färgexpressionistiska utställningar avlöst varandra, och frågan om färgens roll i konsten är åter aktuell.

Kolorismen sätter färgen först, berättelsen sedan. I 1930-talets Göteborg blev det en medveten hållning. De så kallade Göteborgskoloristerna tog sig rätten att tolka naturen i färg lika fritt som en tonsättare skapar musik, mitt under fascismens och nazismens framväxt i Europa. En av de främsta inspiratörerna, Carl Kylberg, fick 1937 sitt färginnovativa verk ”Uppbrottet” refuserat av Nationalmuseum, som fann målningen ”oklar, diffus, ofullkomlig och besynnerlig”. Göteborgs konstmuseum stödde i stället de radikala målarna, men det dröjde till 1950-talets folkhem innan koloristerna blev riktigt populära.

Bland de mest uppmärksammade verken finns Ragnar Sandbergs ”Händer vid bardisken” från 1937. Målningen fångar en scen från en bar, där färgen förmedlar känslan av en första klunk: kyla mot värme, ultramarin mot krapplacksrött. I Åke Göranssons ”Kvinna i blått” från 1933–1937 ersätts modellens ena öga av ett mörkblått färgsjok, medan det andra genomborras av bakgrundens bruna kilform. Göransson, som under sin psykotiska sjukdomstid alltmer beskrev färgen och formen som egna subjekt, är en av utställningens centrala gestalter.

Utställningen visar också hur Göteborgskoloristerna förhöll sig till samtida strömningar. Ivan Ivarson, Karin Parrow, Nils Nilsson, Siri Meyer och Ragnvald Magnusson tog intryck av Matisse och Paris intellektuella modernism, men återvände med rytm, textur och dramatisk optik till Edvard Munch, Vincent van Gogh och Emil Nolde. Inge Schiöler, som målade på ön Koster, övergav så småningom ängens alla enskilda örter och lät i stället en flytande färgvåg bli själva motivet. På konstskolan Valand i Göteborg var inflytandet från den då ofta föraktade tyska och ryska expressionismen större än vad konsthistorien länge velat erkänna.

Varför just Göteborg blev centrum för denna kolorismrevolution? I katalogen tecknas bilden av en hamnstad präglad av klasskillnader, varvsindustri, handels- och skeppsredarkapital samt nära kontakter med Norge och Danmark. Konstutbildningen på Valand låg på lagom avstånd från huvudstadens akademism och dess bundenhet till fransk modernism, men ändå nära nog de mer aktivistiska Stockholmskollegerna inom X:et och kretsen kring Albin Amelin. Därtill kommer Bohusläns landskap, med västerhavets möte mot klipporna, som för många av målarna framstod som en befriad zon.

Carl Kylbergs centrala målning ”Hemkomsten” från 1938 finns bara med i katalogen, inte på utställningsväggarna. Däremot visas hans ”Natt” från 1951, där ett knallrött föremål sticker upp ur ett förtöjt skrov. Motivet kan läsas som en ren färgmanifestation: en röd monolit i nattmörkret.

Utställningen blickar också framåt. Efterkrigstidens och kalla krigets måleri dämpade kolorismen; umbran återvände och måleriet vände sig inåt. Hos samtida konstnärer som Bella Rune och Ebba Svensson lever dock färgarbetet vidare i nya former. Rune låter i verket ”High spice light pillar” från 2018 fukt och ljus formas av tunna, skimrande textiltrådar. Ebba Svensson, som visas med målningen ”Spjäla” från 2025, låter slingrande motiv växa fram ur marken under skymningen, i ett slags melankoliskt memento mori. Skymningens dova färger tycks ha blivit vår tidsandas kolorit.

Utställningen ger en av den svenska 1900-talskonstens mest färgstarka rörelser ett nytt sammanhang. Den visar både hur Göteborgskolorismen växte fram i en politiskt turbulent tid och hur dess frågor om konstnärlig frihet fortfarande är levande. Återstår att se om nya generationer hittar till den färglyrik som en gång sågs som ett hot, men som i dag framstår som en av periodens viktigaste svenska konstriktningar.