”Naza”-skaparna om kritiken mot dokumentären: ”Skulle vara farligt att gå på en gata i Israel”

De två filmskaparna sitter i en lägenhet så liten att den skulle kunna vara en husvagn. Yuval Abraham skrattar och kallar den för deras gömställe. Rachel Szor flikar in att det egentligen handlar om en tillfällig bostad i London, dit de har tagit sig efter en rad dödshot.

De talar som en enhet, fyller i varandras meningar och inväntar varandras reaktioner. Intervjun görs på länk – säkerhetsläget tillåter inget annat.

Dokumentärfilmen ”Naza” visades nyligen vid filmfestivalen i Venedig, där den fick stående ovationer. Sedan dess har debatten rasat, framför allt i Israel. Filmen har inte visats i landet och få har sett den, men ändå har alla en uppfattning om den. Den väcker också frågor om AI:s allt större roll i militära beslut.

Filmen bygger på 24 djupintervjuer med anonyma israeliska underrättelseofficerare. I skydd av mörkret på ett tak i Tel Aviv berättar de hur försvaret väljer ut hus i Gaza för bombning. Ordet ”naza” är en militär term för en person som dödas utan att vara det primära målet – civila, barn, kvinnor och familjemedlemmar.

En av officerarna berättar att ett hus med över 500 människor bombades. En annan säger att det kanske finns 100 rent militära mål i Gaza, men att 40 000 militära mål i praktiken innebär 40 000 privata hem. Filmen skildrar också hur Israels försvarsmakt, IDF, hackar mobiltelefoner och kan avlyssna inne i husen – både före och efter en attack.

Rachel Szor säger att det var just det som skrämde henne mest. Hon beskriver hur en officer kunde höra en familj där inne: en bebis, en tv som står på, ett par som grälar.

– Man förstår hur mycket de vet innan de bombar, säger hon.

Sedan Venedigpremiären har filmen blivit en politisk symbol. Israels regering har dömt ut den som en ren lögn, och ministrar har krävt att Abraham och Szor ska fråntas sina israeliska medborgarskap. Premiärminister Benjamin Netanyahu har gjort flera uttalanden om filmen och vill se medverkande i den inför rätta. IDF avfärdar uppgifterna som falska och säger att filmskaparna inte begärde någon kommentar före publicering.

Abraham säger att de väntade sig reaktioner, men inte att det skulle eskalera så snabbt. Szor säger att den största rädslan var att filmen skulle ignoreras, precis som hon upplever att rapporter från palestinska journalister har ignorerats. Hon påpekar att varje israel med en mobiltelefon kan se vad som sker i Gaza. Det saknas inte dokumentation.

De hoppas kunna åka hem till Israel i slutet av oktober, då landet går till val. För att rösta måste man befinna sig i landet.

Båda hoppas att filmen ska få det israeliska samhället att sluta leva i förnekelse. Särskilt vänder de sig till oppositionella mitten- och vänsterväljare, sekulära medelklass-israeler i samma grupp som de själva kommer från.

– Vi vill sätta den här spegeln framför den gruppen och fråga hur de kan fortsätta protestera mot Netanyahu och samtidigt delta i, eller tiga om, massmord på barn, säger Rachel Szor.

Hon menar att det finns en motsättning i att värna Israels demokrati utan att protestera mot övergrepp som människorättsorganisationer betecknat som folkmordsliknande.

– Vi tror på förändring. Alla människor kan förändras, säger Yuval Abraham.

– Vi är inte samma människor som vi var för tio år sedan, fyller Rachel Szor i.

Filmen är producerad tillsammans med The Guardian och den palestinska publikationen +972 Magazine, som tidigare publicerat granskningar av IDF:s sätt att välja ut mål. I filmen berättar officerarna hur AI och hackade mobiltelefoner används för att peka ut byggnader för bombflyg.

Filmskaparna är sedan tidigare kända för den Oscarsvinnande dokumentären ”No Other Land”, som de gjorde med ett palestinskt filmkollektiv. Den handlar om aktivisten Basel Adra i Masafer Yatta på Västbanken och om hur den israeliska ockupationen driver bort palestinskt liv.

I Sverige har premiären av ”Naza” flyttats fram.