Sakine Madons nya bok är en stenhård rättegång mot hedersvåldets förnekare

I sin nya bok ”Sveket. Hederskulturen och förnekarna” (Fri Tanke, 204 sidor) tar journalisten och debattören Sakine Madon sig an en av de mest infekterade frågorna i svensk samtidsdebatt: hedersrelaterat våld och samhällets sätt att hantera det. Utgångspunkten är mordet på Fadime Sahindal, den kurdiska kvinna som sköts ihjäl av sin far i Uppsala i januari 2002 – några månader efter att hon hållit ett uppmärksammat tal i riksdagen.

Madon har i decennier varit en av de mest framträdande rösterna mot hedersförtryck. I den nya boken gör hon upp med de intellektuella strömningar som, enligt henne, valde att förneka eller relativisera hedersvåldets kulturella rötter. Metoden är konsekvent: hon går igenom den offentliga debatten efter Fadime-mordet och raddar upp namn på personer som på olika sätt bidragit till att tona ner problemet. Resultatet blir, som hon själv skriver, något av en moralisk rättegång där de anklagade placeras på bänken för att vi ska påminnas om vad som sades – och vad som tegades ihjäl.

Kärnan i kritiken är att en ideologisk övertygelse under lång tid fick styra synen på hedersförtryck. Den som hävdade att hedersvåld bygger på specifika kulturella normer och traditioner riskerade att anklagas för rasism eller för att skuldbelägga hela etniska grupper. I stället skulle problemet förklaras med generella maktstrukturer. Det fick konkreta konsekvenser, menar Madon: när problemet inte kunde namnges kunde det inte heller angripas.

Fadime Sahindals öde blev ändå en vattendelare. Hennes tal i riksdagen, där hon berättade om rädslan för sin egen familj, fick stort genomslag och bidrog till en bredare förståelse för hedersförtryck som en särskild form av våld. Ändå dröjde det innan rättsväsende och politiker agerade med kraft, och debatten kantades av anklagelser om rasism mot dem som pekade på kulturens betydelse.

Boken lyfter fram röster som kämpat för att få frågan erkänd. Halala Rafi, kurdisk kvinnorättsaktivist och verksamhetschef för kvinnojouren IKKR Nina, konstaterar att många länge upplevt att det inte varit tillåtet att säga att kvinnoförtrycket är kulturellt eller religiöst rotat, eftersom sådana uttalanden kan utnyttjas av rasister. Men, säger Rafi i boken, ”vi måste strunta i rasisterna och tala öppet om detta”. Även författaren Nalin Baksi, som i sin bok ”Mina strider” skildrat samma period, pekar på att delar av den svenska vänstern under 1990-talet såg den antirasistiska kampen som viktigare än de invandrarkvinnor som levde under hedersförtryck.

Madon sätter in debatten i ett bredare ideologiskt sammanhang. Hon menar att postkolonialt inspirerade tänkesätt skapade en obenägenhet att se både offrens och förövarnas egna beskrivningar av verkligheten. Kvinnor med utländsk bakgrund som själva berättade om hedersförtryck blev inte alltid trodda, och deras erfarenheter underordnades andra politiska frågor. Själv vägrar hon, som hon uttrycker det, att inte lyssna på de kvinnor som berättar om sina erfarenheter – oavsett om de är svenska, serbiska eller somaliska.

Mycket har ändå hänt sedan 2002. Kunskapen om hedersrelaterat våld och förtryck har ökat inom skola, socialtjänst och rättsväsende, och lagstiftningen har skärpts i flera steg. Sedan 2020 är hedersmotiv en försvårande omständighet vid brott, och två år senare infördes hedersförtryck som ett särskilt brott i brottsbalken. Madon konstaterar att förändringen är ett resultat av dem som talat klarspråk. Samtidigt varnar hon för att motståndet finns kvar under ytan: kulturrelativistiska reflexer, dubbla måttstockar och rädslan för att peka på kulturella orsaker fortsätter att bromsa kampen för kvinnors frihet.

Den politiska användningen av frågan har också förändrat debatten. Invandringskritiska partier har gjort hedersvåld till en symbolfråga, vilket i sin tur fått delar av vänstern att backa. Madon menar att den polariseringen har tenderat att skjuta offren åt sidan. Titeln ”Sveket” syftar inte bara på det våld kvinnor utsätts för, utan också på samhällets ovilja att agera i tid. Författaren understryker att ett problem måste kunna formuleras innan det kan bekämpas – det gäller hedersförtryck, men också andra former av kollektivt och auktoritärt påtvingat socialt tryck. Diskussioner måste tillåtas vara obekväma, även när de riskerar att missbrukas av främlingsfientliga krafter.

Boken avslutas med Fadime Sahindals egna ord från talet i riksdagen i november 2001. Hon berättade sin historia i förhoppning om att hjälpa andra invandrartjejer och vädjade till lyssnarna att inte vända dem ryggen. Några månader senare var hon död, mördad av sin far. För Madon blir orden en påminnelse om vad som står på spel: samhället måste se världen som den är, inte som man vill att den ska vara.