Premiärministern sminkar sig i timmar – hinner inte tänka på Japans framtid

Det var under en utfrågning i det japanska parlamentet förra veckan som Sanae Takaichi fick frågan om hur hon ser på att japanska premiärministrar tillbringar fem till sju timmar per dag med att svara på frågor – betydligt mer än politiska ledare i de flesta andra länder. Svaret från Japans första kvinnliga premiärminister väckte snabbt debatt i ett land som fortfarande kämpar med frågan om kvinnors roll i samhället.

Takaichi har tidigare berättat att hon ägnar kvällar och helger åt att läsa ”berg” av dokument för att kunna svara på parlamentarikernas frågor. Hon har uppgett att hon sover mellan noll och tre timmar per natt. Men förra veckan påpekade hon att hon som kvinna också har andra måsten som tar tid i anspråk.

– På morgonen badar jag, lagar frukost och diskar, och inte att förglömma, sminkar mig, sade Takaichi i parlamentet.

Hon tillade att hon sannolikt lägger tre till fyra timmar mer än sina manliga företrädare på hushållsuppgifter. Samtidigt konstaterade hon att det knappt finns någon tid över till att tänka på landets framtid och vilket samhälle Japan ska vara.

Uttalandet har väckt liv i jämställdhetsdebatten i Japan, ett land där män fortfarande innehar de flesta ledande positionerna. I parlamentet är endast 68 av 565 ledamöter kvinnor, och Japan placerar sig konsekvent lågt i World Economic Forums globala jämställdhetsindex – bland de sista länderna inom OECD när det gäller kvinnors politiska representation.

Trots sin position som första kvinna på premiärministerposten är Takaichi knappast någon fanbärare för kvinnors rättigheter. Tvärtom tillhör hon den konservativa falangen inom Liberaldemokratiska partiet (LDP) och förespråkar traditionella könsroller – ett samhälle där män står för huvudinkomsten och ofta arbetar övertid medan kvinnan tar hand om hem, barn och åldrande föräldrar.

Hon har gått emot förslag om att ändra den manliga successionsordningen i kejsarhuset, trots att det råder akut brist på manliga tronarvingar. Hon har också avvisat motioner om att gifta par ska få ha olika efternamn, en fråga som engagerat japanska kvinnorättsaktivister i decennier.

Takaichi har i intervjuer berättat att hon tar hand om sin sjuklige make, lagar mat och städar. Under en långhelg med röda dagar ägnade hon sig åt att stryka underkläder, sy i lösa knappar och tvätta, skrev hon på X. Bilden av en premiärminister som utför hushållssysslor är ovanlig i japansk politik, där makar till manliga ledare vanligtvis ansvarar för hemmet.

Uttalandet i parlamentet har väckt igenkänning hos många kvinnor i Japan som känner sig pressade av en inofficiell kläd- och utseendekod. De ska vara sminkade – men inte för hårt – de ska bära kjol som går ner till knäna, ha klackskor och helst inte glasögon. Tokyos guvernör, Yuriko Koike, har de senaste åren vid flera tillfällen sett sig tvungen att be om ursäkt för att hon glömt bort att ha på sig läppstift vid presskonferenser.

Samtidigt ifrågasätter en del varför Takaichi väljer att ägna så lång tid åt att sminka sig. Kritikerna menar att hon underkastar sig en förlegad kvinnlig stereotyp och ger den legitimitet – som om den vore en naturlag.

Japans demografiska situation gör att frågan blir allt mer angelägen. Landet har en åldrande befolkning, rekordlåga födelsetal och en arbetsmarknad som i allt högre utsträckning är beroende av kvinnlig arbetskraft. Flera regeringar har lanserat initiativ för att få fler kvinnor i arbete, däribland den uppmärksammade ”womenomics”-politiken – men utvecklingen har gått långsamt.

Att en konservativ kvinna nu sitter på premiärministerposten illustrerar Japans ambivalenta syn på jämställdhet. Hon är ett föredöme för många, men samtidigt en försvarare av de strukturer som bidrar till att hålla kvinnor tillbaka. Hennes uttalande har därför blivit en symbol för den dubbla press som många japanska kvinnor upplever, och debatten lär fortsätta.