Nu har svensk poesi hittat fram till de senaste årens tonårsskjutningar

Naima Chahbouns tredje diktsamling ”Mördarleken” har kommit ut på Norstedts. I förlagets presentation beskrivs boken som en kretsande undersökning av ”det grymma och absurda samhälle där barn dödar andra barn” – en tydlig koppling till de senaste årens uppmärksammade tonårsskjutningar i Sverige. Med 89 sidor i ett luftigt format tar sig Chahboun an ett ämne som länge varit närvarande i svensk rap och spoken word, men som mer sällan fått ta plats i den förlagsutgivna poesin.

Diktsamlingen består av korta dikter som växelvis tillskrivs åtta gestalter: detektiven, reportern, de anhöriga, vittnet, den misstänkte, grannen, offret och läkaren. Utgångspunkten är att ett mord har skett, men läsaren får aldrig veta vem som dött, vem som är skyldig eller hur händelseförloppet sett ut. I stället möter vi gestalternas reflektioner, fabuleringar och aforistiska utsagor om det inträffade.

Chahboun, som är född i Marocko och uppvuxen i Sverige, debuterade 2017 med ”Kvinna” och har sedan dess etablerat sig som en röst som gärna korsar genrer och uttrycksformer. I ”Mördarleken” rör hon sig mellan detektivromanen, datorspelet, kortleken och polisförhöret. De anhöriga gestaltas i greppet efter otillgängliga svar: ”Lämnade ensamma med våra frågor / tolkar vi varje rörelse / som ett tecken från dig.” Den misstänkte filosoferar kring misstänkliggörandets natur, medan detektiven då och då bryter ut i lyriska partier som för tankarna till en grekisk kör: ”Ex-mödrar, ex-bröder / döden stal er identitet.”

Boken bär också tydliga bibliska spår. Omslaget pryds av en medeltida miniatyr föreställande Kain som dödar Abel, och i en av dikterna pekar vittnet ut en person med ett kainsmärke i pannan. Det kan läsas som en spegling av hur unga gärningsmän demoniseras i politik och media, men kopplingen förblir outtalad och abstrakt.

Redan vid utgivningen har ”Mördarleken” väckt diskussion. I en recension skriver kritikern Viola Bao att boken ger ett distanserat, närmast dissocierat intryck. Hon konstaterar att alla gestalter har exakt samma röst och tonläge, vilket gör perspektivskiftena föga övertygande. De uttrycker sig nästan uteslutande i aforismer och existentiella sentenser, som generaliseringar utan historisk eller platsmässig förankring. Hon citerar bland annat raderna ”Minnet och glömskan / är inte motsatser / utan två sidor / av samma mynt” som exempel på hur texten rör sig mot det allmängiltiga snarare än det konkreta.

Viola Bao menar vidare att läsaren i stället för en levande värld med levande röster får en cerebral konstruktion befolkad av typer och arketyper. Distansen kan vara medveten – ett slags pusseldeckarens opålitliga karaktärer – men när ett så sårigt och politiserat ämne reduceras till material för abstrakta tankefigurer framstår greppet, enligt kritikern, närmast respektlöst.

Utgivningen sker i en tid där det svenska samhället brottas med en allvarlig våldsvåg. Enligt Brottsförebyggande rådet har antalet skjutningar med dödlig utgång ökat markant under 2020-talet, och i synnerhet unga män är både förövare och offer. Kulturens sätt att gestalta detta har främst skett inom musiken, där genrer som drill och rap blivit en röst för marginaliserade unga. Att poesin nu tar sig an ämnet är ett tecken på hur frågan trängt in också i de mer etablerade litterära rummen.

Samtidigt visar mottagandet att det finns en förväntan på att litteratur som behandlar samhällstrauma ska vara förankrad i konkret erfarenhet. Chahboun väljer en annan väg: hon undersöker vad som händer med sanningen när den fragmenteras i olika vittnesmål. ”Objektivitet / är punkten mellan skulderbladen / som du inte når att klia / hur du än vrider dig / i skärskådningens ljus”, skriver hon. Om det är en styrka eller svaghet är en fråga som kritiken nu ställer.

”Mördarleken” är ett inlägg i en pågående debatt om hur samhället berättar om våld, skuld och sorg. Den gör anspråk på att problematisera enkla förklaringar, men lämnar samtidigt läsaren med fler frågor än svar. I en tid där nyhetsrapporteringen ofta söker tydliga narrativ kan en sådan vägran att peka ut skyldiga i sig vara ett politiskt ställningstagande.