Nojan över 85-årige Bob Dylan försvinner direkt

Göteborg. Det var inte en kväll för den som hoppats på ”Blowin’ in the Wind” eller ”Like a Rolling Stone” i traditionella tappningar. Bob Dylans konsert på Scandinavium i Göteborg utvecklade sig i stället till en påminnelse om varför han fortfarande är en av världens mest omdiskuterade artister. Dagens Nyheters recensent Maria Müllern-Aspegren skriver att det inte blev någon greatest hits-kväll, men att oron för artistens röst och vitalitet snabbt försvann.

Under de senaste decennierna har Bob Dylan byggt upp ett rykte som en artist som vägrar att leverera det förväntade. Han har gång på gång tolkat om sitt eget material, ibland så att originalmelodin knappt går att känna igen. Det gäller inte minst på turnéerna, där han ofta förlitar sig på sentida album som ”Rough and Rowdy Ways” och på äldre jazz- och popklassiker. Konsertpubliken vet i dag att en Dylan-spelning lika gärna kan innehålla en okänd standardsmelodi som en av de stora 1960-talshittarna – ofta i ett arrangemang som gör att den låter helt ny.

Detta har gjort hans konserter till något av en kultupplevelse, men också till en prövning för den som längtar efter nostalgi. Publiken som fyllde Scandinavium var enligt recensenten medveten om detta. Ändå fanns en spänning i luften inför den åldrande artistens entré. Han är trots allt en av få kvarvarande jättarna från en epok som alltmer domineras av yngre stjärnor, och den som följt hans karriär under lång tid har lärt sig att inte ta något för givet.

Bob Dylans väg från 1960-talets folkscen till ett Nobelpris i litteratur 2016 är en välkänd historia. Han har genom åren utforskat rock, country, blues och kristen musik, och hans texter har tolkats i närmast oändlig litteratur. Hans så kallade Never Ending Tour har pågått i över tre decennier, med hundratals spelningar varje år, och han har därmed blivit en av de mest turnerande artisterna i musikhistorien. För den som sett honom de senaste åren har konserterna varit lika delar fascinerande och utmanande – en konstnär som fortsätter att röra sig framåt utan att blicka bakåt.

Scandinavium, den klassiska arenan i centrala Göteborg, har sedan invigningen 1971 varit värd för allt från ishockey till internationella superstjärnor. För många i publiken var själva platsen en del av upplevelsen. En arena med ett förflutet, där legender som Jimi Hendrix och Frank Sinatra uppträtt, fick den kvällen ta emot en artist som förvaltar sitt arv på ett alldeles eget sätt. Dylans koppling till Göteborg är etablerad genom åren, och kvällen blev ytterligare ett kapitel i en lång rad minnesvärda konserter.

Enligt Maria Müllern-Aspegren handlade kvällen inte om att sjunga med, utan om att lyssna. Dylan och hans band levererade en tätt sammanhållen uppsättning där texterna stod i centrum. Sångerna fick växa i nya arrangemang, och det märktes att de bearbetats under turnéns gång. Hon konstaterar att rösten och vitaliteten inte bara höll streck – de gav konserten en energi som överraskade. Den oro som många fans känt på förhand var obefogad.

Trots att Bob Dylan i åratal haft ett rykte som en kylig och distanserad scenpersonlighet, visade han en närvaro som fick publiken att glömma att de inte fick höra det de hade hoppats på. Det fanns inga utdragna extranummer eller publikfriande gester. I stället fanns en kompromisslös konstnärlighet som påminner om att Dylan alltid gjort saker på sitt eget sätt. Han har aldrig varit en artist som jagar hitlistor, och hans konserter genomsyras av samma integritet som präglat hans hela karriär.

I en tid där nostalgi ofta säljer konsertbiljetter sticker Dylan ut genom att göra tvärtom. Hans vägran att bli ett museum över sig själv är en av anledningarna till att hans spelningar fortfarande väcker debatt, analyseras och genererar långa recensioner. När publiken lämnade Scandinavium den kvällen var de flesta förmodligen eniga med DN:s recensent: Bob Dylan har fortfarande något väsentligt att säga, och han gör det på sina egna villkor. Att det inte var en greatest hits-kväll var en del av poängen.