Kristina Lindquist: Offentliga avrättningar är tyvärr inte särskilt medeltida

En satirartikel i The Onion har fått en verklig efterföljare. I slutet av april publicerade den satiriska sajten en text om att USA:s regering övervägde att införa offentliga avrättningar som ett slags underhållning. Då framstod det som en absurd parodi. Men dramatikern Mac Rogers konstaterar på Bluesky att det bara tog sex månader innan verkligheten hann ikapp satiren.

Bakgrunden är att USA:s försvarsminister Pete Hegseth gått ut och sagt att Nidal Hasan ska avrättas genom arkebusering. Hasan är en före detta militärpsykiater som dömdes till döden 2013 för masskjutningen på militärbasen Fort Hood i Texas 2009, där 13 personer dödades. Hegseth ville också att avrättningen skulle direktsändas, med motiveringen att människor måste se att handlingar har konsekvenser. Därefter meddelade Donald Trump att sändningen skulle stoppas, eftersom många ”goda och välmenande” människor hört av sig.

Att frågan väcker debatt är inte förvånande. Dödsstraffet är fortfarande lagligt på federal nivå i USA, och under Trumps första mandatperiod återupptog den federala regeringen avrättningar efter ett uppehåll på nästan 17 år. Arkebusering är däremot en ovanlig metod – senast en person avrättades på det sättet i USA var 2010, i delstaten Utah. Genom att välja arkebusering och dessutom tala om en sändning har Hegseth flyttat fram positionerna ytterligare.

När Dagens Nyheter samlade in reaktioner från jurister och akademiker beskrevs utspelet som ett sätt att göra rättsväsendet till åtlöje och något som saknar motstycke i modern tid. Flera jämförde det med medeltiden. I en opinionstext i Dagens Nyheter ifrågasätts emellertid den beskrivningen. Skribenten menar att direktsända avrättningar inte är ett historiskt undantag, utan en del av en längre tradition av att visa och konsumera lidande.

Här lyfts Susan Sontags klassiska essä ”Att betrakta andras lidande” fram. Sontag skrev att suget efter bilder av fysisk smärta är nästan lika starkt som begäret efter bilder av nakna kroppar. Hon pekade på hur lidandets ikonografi funnits med från antiken till vår egen tid. I början av 1900-talet var lynching postcards ett populärt fenomen i den amerikanska södern. Bilder på brända och hängda kroppar såldes som vykort och fungerade som souvenirer från offentliga avrättningar med statens goda minne. Fenomenet blev så utbrett att USA:s postväsende förbjöd att skicka sådana kort 1908, men då hade de redan blivit en del av en bredare visuell kultur.

Sontag använde också Eddie Adams berömda avrättningsfotografi från Vietnamkriget som exempel. I februari 1968 sköts en misstänkt vietcongsympatisör i huvudet på en gata i Saigon. Generalen bakom avrättningen arrangerade scenen inför de journalister som samlats på platsen. Enligt Sontag skulle avrättningen aldrig ha ägt rum utan deras närvaro. Publiken var en del av våldet.

DN:s skribent menar att Abu Ghraib-skandalen 2004 var ett avgörande steg i medialiseringen av lidande. De läckta bilderna från det irakiska fängelset visade bland annat soldater som poserade bredvid döda kroppar, människopyramider och nakna män i koppel. Bilderna var iscensatta snarare än dokumenterande, men de etablerade en bildlogik som sedan dess präglat hur våld sprids. Skandalen blev en global symbol för övergreppen i Irakkriget och ledde till fällande domar mot flera soldater.

Artikelförfattaren kopplar samman detta med Trumpadministrationens politik. De brutala utspelen – som direktsända avrättningar och migrantläger – går inte att frikoppla från tiden före Trump. Fånglägret i Guantánamo på Kuba, utomrättsliga försvinnanden och en rad omdiskuterade tolkningar av internationella konventioner lade grunden för en urholkning av respekten för mänskliga rättigheter. Kriget mot terrorismen innebar också en avhumanisering av människor utanför USA:s gränser.

Enligt skribenten var det bara en tidsfråga innan det mönstret skulle nå hemmaplan. Debatten om Hegseths förslag handlar därför om mer än ett enskilt utspel. Den väcker frågor om vilken typ av våld som anses acceptabelt att visa, och hur långt det USA-ledda kriget mot terrorismen har flyttat gränserna för vad som uppfattas som normalt.