Kneecap trycker plattan i mattan och imponerar med sitt kompromisslösa ös

Det var inte särskilt raffinerat eller varierat. Men Kneecap tryckte plattan i mattan och imponerade med sitt kompromisslösa ös på B-K i Stockholm. Det skriver Mattias Dahlström i en recension av konserten. Framträdandet blev ett tydligt bevis på att rå energi ibland väger tyngre än polerad perfektion.

Kneecap har sedan debuten 2017 vuxit till ett av Nordirlands mest omtalade hiphopband. Gruppen består av Mo Chara, Móglaí Bap och DJ Próvaí, alla från västra Belfast. De rappar på både iriska och engelska och har gjort språkfrågan till en central del av sitt konstnärliga projekt. I ett Nordirland där iriska länge varit en politiskt laddad symbol är det ett ställningstagande i sig. Texterna rör sig kring arvet efter konflikten, polisvåld och vardagen i ett samhälle som fortfarande präglas av segregation och misstro.

Redan namnet Kneecap är en provokation. Det syftar på den bestraffningsmetod där paramilitära grupper sköt människor i knäna under våldet i Nordirland. Genom att använda namnet ville bandet markera att de inte tänker anpassa sig till några som helst konventioner. Den hållningen präglar också deras liveframträdanden, som alltid har mer karaktär av manifestation än av traditionell konsert.

På B-K var det inget undantag. Dahlström konstaterar att konserten varken var raffinerad eller varierad, men att kompromisslösheten och öset vägde upp. Låtarna avlöste varandra utan större utrymme för eftertanke, och det var just vägran att mildra uttrycket som gjorde intryck. Det är en spelning som inte lämnar mycket andrum, och som fungerar bäst när publiken är beredd att möta bandet på dess egna villkor.

Konserten äger rum i ett läge där Kneecap fått ett betydligt större genomslag än för bara några år sedan. Förra årets självbiografiska film Kneecap berättade historien om gruppens väg från undergroundscenen till internationell uppmärksamhet. Filmen valdes ut som Irlands bidrag till Oscarsgalan och bidrog till att lyfta fram det iriska språkets ställning i samtida kultur. Den har också gjort bandet känt för en publik som annars kanske inte hade hittat till deras musik.

Framgången har på flera sätt påverkat synen på politisk hiphop i Europa. Kneecap har blivit ett exempel på hur ett lokalt, språkligt och politiskt projekt kan nå en global publik. De har också öppnat dörrar för andra artister som väljer att uttrycka sig på minoritetsspråk. I en tid när internationell populärmusik i hög grad domineras av engelska kan deras väg ses som en motvikt till den allt mer standardiserade mainstreammusiken.

För musikbranschen har Kneecap därmed blivit något av ett nyckelnamn. De bevisar att autenticitet och politisk udd kan vara en marknadsmässig tillgång, inte bara en konstnärlig position. För bokare och festivaler är de ett hett kort, och deras konserter lockar en publik som söker något annat än de vanliga internationella popakterna.

Konserten på B-K visade också att liveframträdandet fortfarande är Kneecaps viktigaste uttrycksmedel. Det är i mötet med publiken som texterna får sin fulla kraft, och det är där som gruppens rykte byggts upp. Mattias Dahlström är inte ensam om att lyfta fram den sidan av bandet. Men hans recension är också en påminnelse om att Kneecap inte är något slipat framgångsprojekt. De är råare, mer omedelbara och mer oförutsägbara än så.

Slutsatsen är tydlig: Kneecap behöver inte vara tillrättalagda för att vara angelägna. Det räcker att de är precis så obändiga som de var på B-K. I en konsertvärld som ofta värdesätter precision är det en påminnelse om att nerv ibland betyder mer än perfektion.