Sven-Eric Liedman: Hur kan de spela bort makten på detta genanta sätt?

Sven-Eric Liedman, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria, riktar i en opinionstext i Dagens Nyheter skarp kritik mot det politiska läget efter riksdagsvalet. Textens slutsats är dyster: i stället för en ny regeringsbas riskerar Sverige att få en statsminister som är beroende av Sverigedemokraterna, skriver han.

Många som inte vill se en borgerlig regering drog en lättnadens suck efter valet, menar Liedman. Kristerssons besynnerliga förslag i valrörelsen verkade inte kunna bli verklighet. Ändå är det samme Kristersson, nu i egenskap av Moderaternas partiledare, som fått talmannens uppdrag att bilda regering. Anledningen är enligt Liedman den sällsamma oskicklighet som valets segrare har uppvisat.

Både Centern och Vänsterpartiet gick in i förhandlingarna med röda linjer som inte fick överskridas. Det är i sig inte märkligt, skriver han, men anmärkningsvärt är att de stått sig oförändrade veckorna igenom. ”Man har förhandlat utan att förhandla”, konstaterar Liedman. Den stora frågan har i stället varit vilka partier som ska sitta i regeringen, medan den faktiska politiken har hamnat i skymundan.

SD-ledaren Jimmie Åkesson har sagt att partiet inte kräver ministerposter. Men enligt Liedman framgår det inte vad SD vill ha i utbyte. Han är övertygad om att det handlar om långtgående inflytande. Om Kristersson blir statsminister, skriver Liedman, kommer han att driva SD:s politik. Det skulle innebära fler utvisningar och en politik där bara människor med vad som beskrivs som svensk livsstil och svensk kultur ska få stanna kvar.

Därifrån övergår Liedman till begreppet svensk kultur. Han säger sig själv, efter 87 år i Sverige, inte veta vad ”svenskt” är. Han vet att han känner sig hemma. Men han märker skillnader redan i Danmark och Tyskland. Det främmande är samtidigt stimulerande, skriver han, och kallar sina vänner från andra världsdelar för ”mina favoritsvenskar”.

Liedman vänder sig emot idén att det finns en renodlad svensk kultur att försvara. Han påminner om att svenskt kulturliv i alla tider hämtat sina impulser från andra länder: Bach spelas i kyrkorna, dansgolven domineras av anglosaxisk pop. Det unikt svenska är enligt Liedman kombinationen av dessa influenser – ”vad vore vi utan inspiration från Aten och Rom, Paris och Berlin, London och Los Angeles?” Som exempel nämner han lucia, jul och midsommar och drar en parallell till det forna Jugoslavien, där det nationella särdraget efter upplösningen visade sig ligga i hur högtider firas.

Han uttrycker också oro över vad Kristersson kan gå med på för att få behålla makten. Han är ännu mer orolig över inkompetensen hos de partier som stod som segrare. Politisk förändring handlar om att ge och ta, understryker Liedman. ”Vad skulle inte Vänsterpartiet få igenom för politik om de gav upp kravet på ministerposter?” frågar han sig.

Mot slutet av texten för han fram vad en fortsatt högerregering kan innebära för miljön och välfärden. Liedman skriver att en ny regering skulle ha kunnat ge miljöpolitiken vind i seglen. I stället riskerar ”smutsgrisarna till höger” att få fortsätta att smutsa ner natur och städer. Han varnar för att gapet mellan rika och fattiga kommer att växa, med fler miljardärer och fler människor beroende av soppkök.

Sverige har redan haft flera dystra år bakom sig, skriver Liedman, och riskerar nu ytterligare fyra. ”Det är en hemsk tanke”, avslutar han. Åsikterna i texten är skribentens egna.