Timo Räisänen: ”Stickningen ersätter ganska mycket dåligt, som psykofarmaka”

Den svenske artisten och musikern Timo Räisänen är aktuell med boken ”Stick to the knitting”. I den berättar han om hur stickningen blivit en överlevnadsstrategi, en terapi och ett kreativt utlopp. Boken varvar personliga texter med fotografier från familjens hus i Frankrike och visar en sida av musikerlivet som sällan hamnar i rampljuset.

– Stickningen lugnar och helar mig. Utan den reträtten hade jag varit en mer stressad, lättirriterad och tråkigare Timo, säger han i en intervju med DN.

Räisänen har länge varit verksam som frontperson i den svenska indie- och popvärlden. På turné innebär det en ständig förväntan att vara på. Stickningen har blivit ett sätt att koppla bort den rollen.

– Turnébussen är ett bra exempel – en massa energistinna killar som är på väg till en rockklubb. Då plockar jag fram stickningen – och vips försvinner alla krav på rock’n’roll från min sida. Jag kan vara delaktig och lyssna, men behöver inte vara superaktiv, säger han.

I boken beskriver han stickningen som en transport till en annan själslig plats. Omvärlden och de egna tankarna blir lättare att sortera, och samtalen blir lugnare. Titeln ”Stick to the knitting” kom från hustrun Lina och är hennes sätt att uppmana honom att fortsätta med det som gör honom gott.

– Det var min fru som kom på den. Det är hennes enda långa uppmaning till mig, säger han.

Räisänen skriver också om behovet av bekräftelse, något han gärna skämtar om. Familjen har fått lära sig att leverera beröm. Han berättar att det bästa berömmet kommer från hustrun, tätt följt av barnen, och att han gärna ringer föräldrarna för att visa upp allt från stickprojekt till trädgårdsarbete.

Stickningen är närvarande i hela hemmet. I boken, som till stor del utspelar sig i parets hus i Frankrike, lyfter han fram textiliernas betydelse för både stämning och känsla. Handstickade dukar och handdukar används, inte bara för att visas upp. Han är särskilt förtjust i idén att sticka fina kökshanddukar som sedan får torka smuts.

– Jag älskar tanken på att sticka superfina dukar som man sedan bara ska torka smuts med. Det finns något fint med det, säger han.

Han har även stickat en badhandduk. Enligt Räisänen är det en märklig men trevlig upplevelse att torka sig med något så pråligt. Det är en inställning som präglar hela boken: stickningen ska vara rolig, användbar och personlig – inte perfekt.

När det gäller garn har han en tydlig favorit: bomull med lin. Efter ett par tvättar blir materialet lite strävt, vilket för honom tillbaka till barndomens finska bastuhanddukar. Just nu arbetar han på en väggbonad i tre millimeter tjockt makramérep till parets nya lägenhet i Marseille.

– Det är hårt arbete, men det blir rakt, fint och stadigt. Jag stickar ett konstverk, säger han.

Samtidigt är han inte främmande för material som många stickare ratar. Akryl, ofta kritiserad för att vara statisk och mindre exklusiv, försvarar han varmt.

– Jag ligger under en akrylfilt just nu. Bra akryl är rätt trevligt. Det är billigt, finns i många färger och är inte så fint att man inte vågar använda det. Jag gillar när stickningen blir så avdramatiserad som möjligt, säger han.

Stickningen har under 2020-talet fått ett uppsving i Sverige och internationellt, inte minst genom sociala medier. Flera garntillverkare och hobbybutiker har märkt ett ökat intresse, och allt fler män har börjat sticka. För Timo Räisänen handlar det dock inte om trender. Det handlar om ett sätt att må bra, skapa och hålla kontakten med både sig själv och familjen.

– Vill man vara flummig kan man säga att det ger hemmet en väldigt god energi. Eller så känner man bara stolthet, säger han.