Åsa Beckman: Isabella Löwengrip hade inte helt fel om känslostyrda kvinnor

Isabella Löwengrip har kallats kvinnohatisk och förminskande. Hennes uttalanden om kvinnliga väljare har gett eko i hela medievärlden. Nu ger influeraren ut boken ”Kvinnoboost”, där hon enligt egen utsago ska berätta om sina framgångar och krascher. I pressmeddelandet utlovas en bok som ”peppar, stöttar och får dig att skratta”. Men debatten om vad Löwengrip egentligen menade när hon talade om kvinnor och politik har inte lagt sig.

Löwengrip, som slog igenom som bloggaren Blondinbella, har under två decennier byggt upp en rad företag och blivit en av Sveriges mest omskrivna entreprenörer. Hon har också vid flera tillfällen uttalat sig i samhällsfrågor. Under förra valrörelsen var hon rådgivare åt Moderaterna och fick i uppdrag att hjälpa partiet att locka kvinnliga väljare. I en intervju med Dagens Nyheter sade hon att kvinnor i högre grad röstar utifrån värderingar medan män fokuserar på sakfrågor. ”Man måste få kvinnor att förstå hur man driver en regering”, sade hon. I ett försök att förklara sig i Aftonbladet gick hon vidare: väldigt många kvinnor röstar inte strategiskt utan låter ”den emotionella känslan ta över och sätta stopp”.

Kritiken lät inte vänta på sig. Krönikörer och ledarskribenter beskrev uttalandena som kvinnohatiska och förminskande. Andra försvarade Löwengrip och menade att hon försökte sätta fingret på en verklig skillnad i hur män och kvinnor förhåller sig till politik, men att hon formulerade sig olyckligt. De frågor som kvinnliga väljare ofta prioriterar, som sjukvård, skola, klimat och social välfärd, kan tvärtom ses som genomtänkta och rationella, menade debattörer.

För unga kvinnor har den politiska och mediala samtiden blivit allt svårare att navigera. Flera studier visar att kvinnor mellan 20 och 45 år i allt högre utsträckning väljer bort traditionella nyheter. De uppger att rapporteringen om krig, kriser och klimathot väcker så mycket oro och ångest att de inte orkar ta del av den. Inom mediebranschen kallas fenomenet för nyhetsundvikande, och det ses som ett växande problem för demokratin – inte minst eftersom det skapar ett samhälle där delar av befolkningen står utanför den gemensamma informationen.

Ett svar på den utvecklingen är nyhetsbrevet Hint, som nyligen fyllde ett år och som snabbt blivit en av de mest uppmärksammade satsningarna på unga kvinnor som mediepublik. Bakom brevet står Irena Pozar, tidigare chefredaktör för Veckorevyn – en av Sveriges mest etablerade kanaler för unga kvinnor. Hint skickas ut varje morgon klockan sju, kostnadsfritt, och är utformat för att kunna läsas på några minuter.

Brevet inleds med några personliga rader från Pozar, följs av tre korta sammandrag av dygnets viktigaste nyheter och övergår sedan i spaningar om kultur, skönhet och mode. Det avslutas med ett konkret tips – en ny sminkprodukt, ett par vinterskor eller en bok. På så sätt blandas det som traditionellt kallas hårda nyheter med mjukare ämnen, utan att något nedvärderas.

Irena Pozar har själv beskrivit brevet som ”den smartaste och roligaste tjejkompisen i gruppchatten”. Målet är att läsarna ska känna sig sedda och intellektuellt respekterade. DN:s kulturkrönikör Åsa Beckman har uppmärksammat Hint i en kommentar och menar att brevet utgår från att de som läser är nyfikna och intelligenta. Hon lyfter fram att unga kvinnors konsumtionsvanor ofta förlöjligas i medierna – ett nattserum från La Prairie betraktas som fånigare än en dyr herrklocka, även om båda uttrycker status och identitet.

Enligt Beckman fyller Hint en lucka genom att låta unga kvinnors värld vara precis så stor, rik och komplex som den är. Genom att ge plats åt både omvärldsbevakning och vardagliga ting skapas en helhetsbild som många traditionella medier saknar. Och när läsarna känner att deras verklighet beskrivs med respekt, ökar också känslan av att de kan påverka den, menar hon.

För mediebranschen är Hint en del av en bredare trend mot personliga nyhetsbrev. Allt fler tidningar, däribland Dagens Nyheter och Aftonbladet, satsar på egna brevlådekanaler för att bygga närmare relationer med läsarna. Nyhetsbreven är billiga att producera, ger direktkontakt med publiken och kan anpassas efter specifika intressen. Hint visar att de också kan fungera som ett svar på nyhetsundvikande. Det faktum att brevet på så kort tid blivit en referenspunkt i debatten tyder på att det finns en efterfrågan på nyhetsförmedling som varken skrämmer eller förminskar sina läsare. I en tid av krig, klimatkris och ekonomisk osäkerhet är det en egenskap många medier skulle vilja ha.