Europe förvaltar 80-talets pudelrock med värdighet

Fyrtio år efter att ”The Final Countdown” gjorde Europe till världsstjärnor är bandet ute på turné med anledning av 40-årsjubileet. DN:s Johanna Paulsson har sett konserten och konstaterar att Europe framträder som ett tajt team. Det är tydligt att bandet vill vara något mer än ett nostalgiprojekt. Men det nya materialet får onödigt lite plats, och det drar ner helhetsintrycket.

Europe bildades 1979 i Stockholmsförorten Upplands Väsby. Efter två album fick de sitt stora internationella genombrott med ”The Final Countdown” 1986. Titelspåret, med Joey Tempest på sång och ett synthriff som blivit ett av rockhistoriens mest igenkända, toppade listor i många länder. Albumet blev en global miljonsäljare, och uppföljare som ”Carrie” och ”Rock the Night” befäste ställningen. Under några år var Europe ett av världens största hårdrocksband.

Låtens liv efter storhetstiden har varit minst lika anmärkningsvärt. ”The Final Countdown” har använts i allt från idrottssammanhang till filmer och tv-serier, och är fortfarande ett av de mest igenkända svenska bidragen till den internationella rockhistorien. Det har gett bandet en ständig närvaro som få 80-talsband kan matcha, men det har också gjort att arvet blivit svårare att leva upp till.

Efter en period av minskande framgångar och förändrade musikaliska trender splittrades bandet 1992. Återföreningen 2004 blev dock startskottet för en andra karriär. Sedan dess har Europe gett ut flera skivor, däribland ”Start from the Dark”, ”Bag of Bones” och ”Walk the Earth”. Bandet har turnerat på nytt, byggt upp en trogen publik och visat att det inte enbart lever på 1980-talet.

I sin recension skriver Johanna Paulsson att det just i liveformatet kommer fram en styrka som inte alltid hörs på skiva. Europe står som ett tajt team, där medlemmarna är lyhörda för varandra och där viljan att underhålla är äkta. Hon uppfattar en ambition att ge publiken mer än bara de förväntade hitsen. Ändå blir det nya materialet styvmoderligt behandlat. Låtarna från 2000-talets skivor får inte samma utrymme som de klassiska numren, och det är synd, menar Paulsson, eftersom de visar en bredd som det nostalgiska grundmaterialet inte fullt ut kan förmedla.

Mönstret är inte specifikt för Europe. Många äldre akter ställs inför samma dilemma: publiken vill höra det den känner igen, medan banden själva ofta vill bevisa att de fortfarande är kreativa. I en tid när skivförsäljningen spelar allt mindre roll och liveframträdanden är den viktigaste inkomstkällan, blir konsertrepertoaren en affärsfråga. En låt som ”The Final Countdown” fyller lokalen, medan en mindre känd ny låt riskerar att tömma dansgolvet. Det gör att många etablerade band tenderar att välja den trygga vägen.

Marknaden för nostalgibaserade evenemang har vuxit kraftigt under senare år. Äldre artister fyller fortfarande stora arenor, och biljettpriserna har stigit. Det handlar om publikens livsminnen och en vilja att uppleva musiken live. För ett band som Europe är det en styrka: bandet har ett starkt varumärke och en global hit. Men det kan också bli en fälla om låtmaterialet stelnar.

För Europe är frågan mer nyanserad. De har under flera år visat att de inte är oförmögna att förnya sig. Paulsson noterar att bandet tycks vara medvetet om sitt arv, men inte vill låsa fast vid det. Attityden är rätt. Problemet är att låtlistan inte riktigt motsvarar den viljan. Det blir en klyfta mellan bandets ambition och den faktiska repertoaren.

Konserten visar på ett väloljat liveband som fortfarande har något att ge. Men den får också publiken att ana att det finns mer. Om Europe vågade ge det nya materialet en större plats, skulle jubileet kunna handla om mer än en enda låt. Paulsson låter förstå att kapaciteten finns där. Frågan är om bandet är redo att använda den.