Valerie Kyeyune Backström: Nej, Malena Ivarsson är ingen offrad feministikon

Sexologen Malena Ivarsson är i höst aktuell med både självbiografin ”Mina liv” och SVT-dokumentären ”Sexpredikanten”, en två timmar lång skildring av hennes liv och den omdebatterade tv-satsningen ”Fräcka fredag”. Dokumentären har väckt frågor om hur Ivarssons gärning ska förstås – och om bilden av henne som en offrad pionjär håller för en närmare granskning.

”Fräcka fredag” sändes i Sveriges Television i slutet av 1980-talet, i en tid då kanalerna var få och tv-utbudet begränsat. Programmet gjorde Ivarsson till ett av landets mest kända ansikten inom sex- och samlevnadsupplysning, men väckte också stark kritik. Jan Guillou kallade sändningarna för ”horhustelevision”, ett uttryck som blivit stående i svensk mediehistoria.

I dokumentären säger Ivarsson att det var mottagandet av ”Fräcka fredag” som förstörde hennes äktenskap och karriär. Hon berättar om en återkommande mardröm om aids som fick henne att söka jungiansk terapi. Analytikern tolkade drömmarna som att hon höll på att dö av sitt yrkesliv. ”De drömmarna gjorde att jag förstod att jag var väldigt trött på att prata om sex”, säger hon i filmen – ett uttalande som väckt frågor, eftersom hon fortsatte arbeta med sex- och samlevnadsfrågor i ytterligare fyra decennier.

Kritiken mot dokumentären har bland annat framförts av Johan Croneman på Dagens Nyheters kultursidor, i en recension den 27 oktober. Han skrev att ”Sexpredikanten” liknar en partsinlaga med syfte att hylla Ivarsson, snarare än att sätta vare sig programmet eller hennes gärning i ett sammanhang. Han konstaterade samtidigt att Jan Guillou är underhållande i dokumentären – inte minst när Ivarssons replik om att Guillou behövde sexterapi på grund av ”för liten snorre” kommer på tal.

Dagen därpå svarade författaren Maria Sveland i samma tidning under rubriken ”Sexologen Ivarsson försvinner”. Hon menade att recensionen visar varför dokumentären behövs.

Flera invändningar handlar om hur dokumentärens berättelse förhåller sig till Ivarssons självbiografi. Enligt kritiker framgår det i boken att Ivarsson efter SVT-tiden var så framgångsrik att hon närmast blev ekonomiskt oberoende, och därmed fick råd att skilja sig – något som motsäger bilden av ett liv som gick i spillror efter mottagandet av ”Fräcka fredag”.

Under 1990- och 2000-talen var Ivarsson ständigt närvarande i kvällstidningarna Aftonbladet och Expressen, där hon svarade på läsarfrågor om sex och samlevnad i söndagsbilagorna. Kritiker har beskrivit hennes synsätt som konservativt, med en bild av män och kvinnor som väsensskilda och en utpräglat heteronormativ utgångspunkt.

Den hållningen uppmärksammades även akademiskt. Sociologen Katarina Winter publicerade 2011 en uppsats om könsstereotyp sexrådgivning i Aftonbladet och Expressen. Ivarsson avfärdade uppsatsen som ”oseriös” och spekulerade i att uppsatsförfattaren möjligen ställt en fråga till hennes spalt och fått en identitetskris till följd.

I debatten har också litterära paralleller förts fram. Gay Taleses klassiska Esquire-porträtt av Frank Sinatra från 1966 beskrev artisten som förkroppsligandet av den fullständigt frigjorda mannen. I diskussionen har citatet använts för att lyfta fram Ivarssons särställning som den frigjorda kvinnan i svensk offentlighet, men också för att syna den mytbildning som vuxit fram kring henne.

”Sexpredikanten” är därmed en del av en större våg av retrospektiva dokumentärer där SVT återvänder till kontroversiella program och personer ur sin egen historia. Den har utvecklats till en debatt om mediehistoria, kvinnors utrymme i offentligheten och hur Sverige minns en av sina mest kända sexologer. Den grundläggande fråga som flera ställer är fortfarande: på vilket sätt förändrade Ivarsson egentligen svenskarnas syn på sex? Varken dokumentären, biografin eller debatten har hittills gett något självklart svar.