Påkostade ”Wildwood” – ett hantverksskickligt men misslyckat mischmasch av saga och slakt

Den hajpade animationsstudion Laika har länge varit synonym med en återupprättelse av stop motion som konstform. Med filmer som ”Coraline”, ”ParaNorman” och ”Kubo – de två strängarna” har studion byggt upp ett rykte om omsorg, precision och visuell magi. Men när nya ”Wildwood” nu möter publiken, ger kritikern Sebastian Lindvall en dubbelbottnad dom: hantverket är storslaget, men helheten når inte ända fram.

Laika bildades 2005 i Hillsboro, Oregon, som efterträdare till Will Vinton Studios. Bakom satsningen står Phil Knight, medgrundare av Nike, vars son Travis Knight tagit sig an studiochefsrollen och regisserat flera av produktionerna. Den konstnärliga friheten har alltid varit ett signum, men också en ekonomisk utmaning. Laika har genom åren tvingats balansera kreativa ambitioner mot filmbranschens kommersiella logik.

Det nya äventyret är baserat på Colin Meloys roman ”Wildwood”, som utspelar sig i en förtrollad skog i närheten av Portland. Berättelsen följer en ung flicka som dras in i en urgammal konflikt mellan människor och övernaturliga väsen. Romanen, skriven av sångaren i Decemberists, har en kultliknande ställning bland läsare, och filmatiseringen har setts som en av de mest ambitiösa animationssatsningarna på flera år. Naturen kring Portland och Oregon är inte bara en kuliss – den bär hela filmens stämning.

Sebastian Lindvall skriver i sin recension att ”Wildwood” är en av de mest påkostade animationsfilmer som gjorts, men att den aldrig riktigt lyfter. Han konstaterar att studions enorma hantverksskicklighet syns i varje bildruta. Dockorna, miljöerna och ljussättningen imponerar, men trots en berättelse fylld av äventyr blir tempot trögt och känslorna distanserade. Den där magin som gjorde Laikas tidigare filmer minnesvärda infinner sig aldrig, menar han.

Produktionen av ”Wildwood” har pågått under flera år, och uppgifter har pekat på en budget som gör den till en av de dyraste oberoende animationsfilmerna någonsin. Stop motion-tekniken kräver att varje docka fotograferas bildruta för bildruta, och Laika har dessutom använt 3D-utskrifter för att skapa nyanserade ansiktsuttryck. För ”Wildwood” har teamet byggt detaljerade modeller av skogar, byggnader och varelser – ett mödosamt arbete som sträcker sig över flera år.

Trots den tekniska briljansen har Laikas filmer haft svårt att nå en bred storpublik. Medan jättar som Pixar och DreamWorks bygger sina framgångar på stora familjepremiärer och merchandising har Laika förblivit en nischaktör med en trogen men begränsad skara följare. Flera av studions filmer har nominerats till Oscars och hyllats av kritiker, men kassasiffrorna har ofta legat långt under produktionskostnaderna. ”Wildwood” är därför en viktig prövning för studions framtid.

Branschen befinner sig samtidigt i ett omvälvande skifte. Datoranimation har länge dominerat marknaden, och nu gör AI-genererade bilder och effektiviserade produktionsflöden det möjligt att producera filmer till betydligt lägre kostnad. Klassisk stop motion framstår i detta sammanhang som en anakronism – manuell, långsam och kostsam. Ändå finns en växande publik för det hantverksmässiga och taktila uttrycket, inte minst på streamingplattformar. Frågan är om ”Wildwood” kan omvandla estetisk uppskattning till kommersiell framgång.

För Laika är det ännu för tidigt att tala om ett fiasko, men en film som väcker respekt snarare än entusiasm kan bli dyr. Med en tung produktionsapparat och höga förväntningar från en trogen publik står studion inför ett vägval. Om ”Wildwood” inte övertygar brett kan det bli svårare att motivera den här typen av ambitiösa, hantverksdrivna jätteprojekt i framtiden. Oavsett utfall visar Laika att företaget fortsätter att utmana konventionerna i en allt mer strömlinjeformad animationsindustri.