Lydia Wistisen: På dagens SVT Barn är det lag och ordning som gäller

En ny genomgång av SVT:s barnutbud visar en tydlig förändring i hur hjältar gestaltas för de yngsta tittarna. Medan 1970-talets svenska barnprogram dominerades av rebeller som utmanade samhällsordningen, upprätthåller dagens hjältar i stället lag och ordning – med tydlig inspiration från amerikanska superhjälteserier som ”Spidey” och ”Paw Patrol”. Det konstaterar en forskare som under flera år har studerat svensk barnkultur.

SVT har en särställning i svensk mediehistoria. Som Sveriges public service-bolag, finansierat av en särskild avgift, har verksamheten haft en uttalad ambition att erbjuda barn ett alternativ till kommersiella kanaler. Barnprogram har sänts sedan 1956, men den stora satsningen kom i slutet av 1960-talet. När SVT delades i två kanaler 1969 fick TV2 en egen barnredaktion med generösa resurser. Kända författare och illustratörer som Lennart Hellsing, Barbro Lindgren, Kerstin Thorvall och Jan Lööf knöts till verksamheten, vilket inledde en blomstrande period för svensk barn-tv – en period som i dag ses som en unik episod i tv-historien.

Arvet från Astrid Lindgrens ”Pippi Långstrump” var tydligt. Barnsynen som växte fram efter andra världskriget betonade individens fria utveckling, lek och rätt att revoltera, något som genomsyrade 1970-talets program. I ”Ville, Valle och Viktor upptäcker Sverige” (1970) reste tre gycklare runt i landet för att ifrågasätta allt från miljöförstöring till en auktoritär skola. De störde ordningen med musik och gyckel snarare än att upprätthålla den. I ”Pojken med guldbyxorna” (1975) använde Mats ett magiskt byxpar för att hjälpa världens fattiga – och jagades snart av giriga finansmän. I ”Galaxer i mina braxer, sa kapten Zoom” (1976) landade en Stålmannenliknande utomjording på jorden som omedelbart började ifrågasätta det svenska systemet: varför produceras så mycket skräp, varför måste alla lönearbeta?

Kontrasten mot dagens utbud är total. I ”Agenterna” och ”Mini-agenterna” får tittarna följa unga brottsbekämpare i insatsstyrkan Krimsta City Security Agency, med uppdrag att ”snabbt hitta skurken och få fram stöldgodset” så att ordningen i staden kan återställas. I ”Monstermysterier” löser monsterexperten Molly mysterier när odjur ställer till kaos – oftast handlar det om att få monstren att anpassa sig till ordnade former. Längst dras berättelsen i ”Funkarna”, där pedagogiska superhjältar kliver in när en familj har ”kaos”. I praktiken innebär det att känslor ska regleras och rutiner återupprättas. SVT Barn är i dag en av de mest använda kanalerna bland yngre barn i Sverige, vilket ger programmen stor betydelse för vilka värderingar som förmedlas.

Enligt forskaren är inspirationen från de globala barnprogrammen uppenbar. ”Spidey och hans fantastiska vänner” är en Marvel-produktion som sänds av Disney och utspelar sig i New York, där en barnversion av Spindelmannen bekämpar brottslighet tillsammans med vännerna Ghost-Spider och Spin. ”Paw Patrol” görs av Spin Master och visas på Nickelodeon. Båda tillhör världens mest sedda barnserier och omsätter stora belopp genom leksaker och varor. Deras berättarstruktur – unga hjältar som på eget initiativ agerar som en sorts privat polisstyrka – har blivit en global norm. Att Sveriges statligt finansierade barn-tv nu producerar liknande program är anmärkningsvärt, menar forskaren.

Hon ser utvecklingen som ett uttryck för en förändrad barnsyn. Hon drar en parallell till den ”svarta pedagogik” som psykoanalytikern Alice Miller kritiserade på 1980-talet – en uppfostringsmodell byggd på förtryck, kontroll av känslor och lydnad. Hon kopplar också programmen till filosofen Michel Foucaults begrepp ”maktens mikrofysik”, där kroppar görs synliga, jämförbara och styrbara. I ett samhälle där krav höjs på att kunna sätta barn i fängelse, menar hon, blir en barn-tv som disciplinerar snarare än frigör ett oroväckande sammanträffande.

Samtidigt har barnkultur aldrig fungerat riktigt som vuxna tänkt sig. Forskaren påminner om att inte ens Heinrich Hoffmanns ”Pelle Snusk” från 1845 – där den som inte klipper naglarna får fingrarna avskurna – förmådde skrämma barnen. Den var helt enkelt för rolig. Och trots hjälteprogrammens disciplinerande budskap byter barn snabbt roll. I forskarens egen vardag blev barnen snart superskurkar och monster som ställde till kaos i hemmet. Revolutionen, konstaterar hon, börjar i sandlådan.