Anna Hedenmo: Hyckleri när journalisterna låtsas bry sig om internatskolans barn

I en kolumn på Dagens Nyheters ledarsida frågar sig journalisten Anna Hedenmo varför ett misstänkt barnövergrepp i Sigtuna fått så stor uppmärksamhet. Är det brottets allvar som driver medierna, eller handlar det om att skandalen rör välbeställda miljöer? Hedenmo, som är fristående kolumnist, öppnar därmed ett större ämne: hur klass och social status påverkar vad som blir nyheter.

Sigtuna är ingen vanlig svensk kommun. Den hör till de rikare i Stockholmsregionen och har en historia som sträcker sig tillbaka till vikingatiden. Här bor alltifrån företagsledare till offentliga personer, och kommunen är också en av landets viktigaste logistikplatser med Arlanda flygplats. När ett allvarligt brottsärende blir känt i en sådan miljö får det snabbt en annan laddning än motsvarande händelser i mindre priviligierade områden. Det är den mekanismen Hedenmo är inne på.

Mediernas bild av brottslighet präglas alltid av urval. En tidning kan inte skriva om allt, och valet av nyheter styrs av flera faktorer: hur ovanlig händelsen är, vilka människor som drabbas, och inte minst vad publiken förväntas vara engagerad i. Forskning har länge visat att brott i välbärgade områden får större utrymme och att de ofta skildras med ett mer dramatiskt språk. Ord som ”skandal” och ”chock” är vanligare när något inträffar i överklassmiljöer, medan liknande händelser i förorten kan beskrivas i mer vardagliga eller problemorienterade ordalag.

Det finns också något i den klassiska berättelsen om idyllen som spricker. När den yttre fasaden av ett perfekt liv inte längre håller tätt, uppstår en berättelse som är lätt att sälja. Läsaren dras in i ett drama där ingenting är som det verkat. Den journalistiska logiken är i grunden mänsklig: vi fascineras av kontraster. Men Hedenmos fråga sätter fingret på en besvärlig konsekvens. Om journalistiken i alltför hög grad styrs av fascination inför vissa miljöer, riskerar den att ge en skev bild av samhället.

Ytterligare en faktor är medieekonomin. Lokala redaktioner har minskat kraftigt under de senaste decennierna. Allt fler nyheter bedöms utifrån ett riksperspektiv, och då ökar värdet av händelser som utspelar sig i miljöer med hög igenkänning hos många läsare. Sigtuna, med sitt historiska namn och sina kända profiler, är en sådan plats. För en nationell redaktion är en skandal där lättare att paketera än ett motsvarande ärende i en mindre kommun som få har relation till. Den digitala publicistiken, där klick och delningar mäter framgång, förstärker ofta detta mönster.

Men det finns också en annan sida. Brottsbevakning handlar om att granska makten. Att offentliga personer och ekonomiskt starka familjer får sin förmögenhet och sitt anseende granskad är i grunden en del av journalistikens uppdrag. I ett samhälle där ojämlikheten växer kan det vara viktigt att visa att ingen står över lagen. Hedenmo ställer inte frågan för att avfärda nyhetsbevakningen, utan för att nyansera den. Hon vill sannolikt få läsare att fundera på varför vissa händelser berör oss mer än andra, och vad det säger om vår tid.

För de inblandade barnen i Sigtuna är klassfrågan förmodligen ovidkommande. Alla barn har rätt till samma skydd, oavsett vilken postadress de har. Men mediernas uppmärksamhet spelar roll för hur allvarligt ett brott uppfattas och för hur rättssystemet prioriterar. När bevakningen koncentreras till vissa geografiska områden och samhällsskikt kan det skapa en snedvriden bild av var problemen finns. Det är en av de svåraste frågorna för svensk journalistik att hantera.

Anna Hedenmo har genom sin kolumn öppnat en dörr till en bredare diskussion om medieetik, klass och rättvisa. Frågan är inte enkel, och det finns inget självklart svar. Men det faktum att den ställs i en av Sveriges största morgontidningar innebär att ämnet sannolikt kommer att diskuteras vidare. Oavsett var i samhället en skandal inträffar måste journalistikens grunduppgift vara densamma: att granska kritiskt, skydda de utsatta och förklara det som inte omedelbart är uppenbart.