Isobel Hadley-Kamptz: Trump har alltid velat att Ryssland ska vinna

En lågstadielärare var ute i en park i Charkivregionen med sin ettåring när en rysk drönare slog ner. Både mamman och barnet dödades. Samma dag sade Donald Trump till pressen att Ryssland ”ärligt talat” har varit ”schyssta” mot Ukraina. ”De har inte gjort särskilt mycket”, sade han.

De senaste veckorna har USA:s agerande i kriget skapat nya spänningar. Trump-administrationen har hävt sanktioner mot Ryssland och gjort upp om köp av rysk diesel. Det innebär att Kreml kan räkna in nya intäkter från energiförsäljning, samtidigt som USA tidigare varit den ledande kraften i att begränsa Rysslands ekonomiska utrymme.

Trump har också presenterat en så kallad energivapenvila. Enligt idén ska striderna mot energianläggningar upphöra. Men initiativet tycks ha varit okänt för den ukrainska sidan; Volodymyr Zelenskyj var inte informerad. Medan Ukraina pressades att sluta bomba ryska oljeraffinaderier har Ryssland fortsatt attackera ukrainsk energiinfrastruktur, utan att Washington reagerat.

Attackerna mot de ryska raffinaderierna har varit ett av Ukrainas viktigaste sätt att försvåra den ryska krigsmaskinens bränsleförsörjning. Att de nu upphört ger Ryssland mer spelrum, medan ukrainska civila fortsätter betala priset när elnät och värmeanläggningar förstörs.

Samtidigt har Ukrainas tillgång till amerikanska underrättelser stoppats. Det gäller bland annat varningar om inkommande ryska missiler. Satellitnätverket Starlink, som ägs av SpaceX, har sänkt överföringshastigheten för de terminaler som Ukrainas armé använder. Starlink har sedan invasionen varit en central del av Ukrainas militära kommunikation. När kapaciteten minskar försvåras både försvaret mot ryska drönare och de ukrainska attackerna mot rysk militärlogistik vid fronten.

För Ukraina kommer beskeden som ett hårt slag, och Zelenskyj har beskrivit situationen som ett svek. DN:s ledarredaktion ser det inte som en ny linje, utan som en fortsättning på en politik som Trump drivit länge. Enligt ledarredaktionen har han hela tiden velat att Ryssland och Vladimir Putin ska vinna kriget.

Sedan Trump tillträdde i januari 2025 har USA gett Ukraina militärmateriel för en halv miljard euro. Sverige har under samma tid skänkt pengar och materiel för 6,4 miljarder euro. EU:s utrikeschef Kaja Kallas sade i tisdags att USA har försökt pressa Ukraina att kapitulera ända sedan presidentbytet. Uppgifterna visar hur relationen mellan Washington och Kiev förändrats.

Från början sade administrationen att nedskärningarna handlade om kostnader. I dag är det i hög grad Europa som betalar för de amerikanska vapen som ska skickas till Ukraina, men leveranserna stoppas ändå. På försvarsminister Pete Hegseths bord ligger ansökningar från EU-länder som vill donera sina egna Patriot-luftvärnssystem. Patriot är ett av de mest avancerade systemen för att skydda ukrainska städer mot ryska robotar, och systemen är tillverkade i USA. Trots att de ägs av europeiska länder kräver en överlåtelse ett amerikanskt godkännande. Det har inte kommit, medan Ryssland fortsätter bomba civila mål.

Trumps stöd kommer vid en tidpunkt då Ryssland är pressat. Kriget går inte bra vid fronten, och på hemmaplan har ukrainska drönare satt eld på oljedepåer och raffinaderier. Branderna har skadat Rysslands bränsleförsörjning och skapat inhemska problem. För Putin är det därför betydelsefullt att någon i Vita huset begränsar Ukrainas möjligheter att slå tillbaka.

Förändringen får också effekter på energimarknaden. USA:s köp av rysk diesel försvagar de västerländska sanktionerna och ger Ryssland fortsatta intäkter från sin viktigaste exportvara. Europa minskade efter invasionen snabbt sina inköp av rysk energi, men om USA åter tar emot ryska bränslen kan prisbilden och flödena påverkas. Även försvarsindustrin märker av skiftet. När Washington blockerar överföringen av Patriot ökar intresset för europeiska system som inte är beroende av amerikanska tillstånd.

För Europa innebär utvecklingen ett ökat säkerhetspolitiskt ansvar. Sveriges stöd till Ukraina är redan avsevärt större än USA:s, och flera EU-länder har sagt att de är beredda att gå längre om Washington inte gör det. Frågan är inte längre om Europa ska ta ett större ansvar, utan när och hur det ska ske.