Max Hjelm: Avhumaniseringen underlättas när krigets offer görs osynliga i Gaza

I dokumentären Naza skildras hur Israels försvarsmakt (IDF) använder AI-baserade system för att välja ut attackmål i Gaza. Filmen består till stor del av intervjuer med 24 anonymiserade personer som tjänstgjort inom IDF, inspelade på hustak i Tel Aviv. Titeln Naza kommer från hebreiskans nezek agavi, det som på engelska kallas collateral damage – på svenska civila dödsoffer.

Enligt filmen spelar civila förluster en central roll i de system som beskrivs. Ett datorprogram beräknar sannolikheten att en palestinier är kopplad till Hamas. Ett annat program räknar fram hur många civila dödsoffer som kan accepteras i en attack mot en specifik person. Soldaterna pratar inte om döda människor, utan om så kallade naza-poäng. En måltavla kan ge allt från tio till flera hundra naza, berättar en soldat. I ett fall pulvriserades ett helt kvarter i hopp om att döda en enda person.

Flera av de intervjuade beskriver arbetet som tekniskt. När 75 procent av ett kvarter i Gaza hade utrymts blev systemet grönt, och de civila som fanns kvar bombades. Därefter gick soldaterna för att äta eller dricka alkohol i Tel Aviv. En säger att uppgiften känns som ett dataspel, en annan att den är rolig, en tredje att den i grunden bara är teknisk. Dokumentären visar hur krigföringen sker på distans, bakom skärmar, med en tydlig uppdelning mellan den digitala bilden och verkligheten på marken.

Dokumentären har mött kritik. Martin Krasnik, chefredaktör på danska Weekendavisen, menar att den saknar kontext. Enligt honom lämnar filmen öppet huruvida Israel accepterar civila dödsoffer som en oönskad konsekvens av militära operationer, eller om dödandet av palestinier är ett mål i sig. Jan Söderqvist skriver i Svenska Dagbladet att filmen inte kommenterar Hamas strategi, som enligt honom också har lett till att palestinier dött. Kritiken har en viss poäng. De naza-beräkningar som skildras tyder exempelvis på att det finns en gräns för hur många civila dödsoffer militären är beredd att acceptera, även om den gränsen är mycket hög.

Kärnan i dokumentären är dock inte ny. Redan för två år sedan publicerade den israeliska grävande sajten +972 Magazine och den brittiska tidningen The Guardian uppgifter om att Israel i stor skala använder AI-modeller för att identifiera måltavlor. Enligt dessa uppgifter har antalet civila dödsoffer som anses acceptabelt i samband med attacker mot terrorister ökat kraftigt. En av reportrarna bakom den granskningen var Yuval Abraham, som nu har regisserat Naza. Det dokumentären framför allt tillför är en konkret bild av hur AI-systemen används och hur soldaterna förhåller sig till det de gör.

Dokumentären sätter därmed ljuset på en bredare trend inom militär teknologi. AI-system blir allt vanligare i underrättelsearbete och i beslut om attacker. Förespråkare menar att tekniken kan göra krigföring mer precisionsstyrd, medan kritiker varnar för att den gör dödandet mer distanserat och att ansvarsfrågor blir otydliga. När civila förluster presenteras som siffror i ett system kan de framstå som mindre verkliga än de människor de handlar om.

I Naza finns flera exempel på hur distansen ändå kan brytas. En soldat berättar om ett möte där man diskuterade om Hamasmedlemmar skulle attackeras på dagen eller på natten. En nattattack skulle vara enklare men kräva fler civila offer. Alla runt bordet röstade för natten. En annan soldat beskriver hur han genom en hackad mobiltelefon hörde ett barn gråta och en mamma röra sig i hemmet sekunder innan en bomb dödade dem. En tredje berättar hur flera familjer bombades i tron att en Hamasmedlem fanns i hemmet, men att det bara var en mobiltelefon som glömts kvar.

Mot slutet av filmen säger en soldat att kroppar ligger överallt i Gaza och att de inte begravs. Hundar äter av dem, förklarar han. Uttalandena visar hur långt avhumaniseringen kan nå i en konflikt där dödandet sker med hjälp av algoritmer och poängsystem.